Storytime: Kokainet, dimman och början på slutet (del 2)

Detta är del 2 av Storytime.
Läs del 1 här.


— Du blåser ut allt.
Vera tittade upp från golvet där hon satt på huk med mobilen i ena handen.
— Det gör jag inte alls.
— Jo.
Hon skrattade och vinglade till. Jag satte mig ner bredvid henne, såg på när hon drog en av linorna och tog den andra efter henne.
— En till, sa jag.
— Nu? På en gång?
— Ja.
— Är du säker på…
— Ge mig en till bara.
Hon knackade ut innehållet ur påsen vi fått på klubben av en
märklig man i kostym. Jag tog den andra linan. Kände hur det började smälla som fyrverkerier i huvudet. På ett bra sätt.
— Ah, andades jag. Ska du inte ha en till?
— Det är bra för mig.
Jag tog påsen ur hennes hand, knackade upp ännu en.
— Du är inte klok, sa hon.
— Nä, sa jag och hostade plötsligt till. I samma sekund som linan upplöstes som stoft på min svarta klänning hörde vi hur någon började ropa i högtalaren inifrån klubben.
— Vi kommer missa honom! Kom.
Vera drog upp mig från golvet och låste upp dörren till toaletten. Sprang ut. Jag följde efter, skuttandes, tog några krigssteg på vägen mot scenen och glömde helt bort att jag fortfarande hade påsen med kokain i handen. Inte nog med det, min klänning såg ut som en stjärnhimmel.
Vi sprang ut mot scenen och hann precis tränga oss fram till bordet precis under när rapparen tog de första stegen ut med micken i ena handen.


Där stod jag, sjutton år gammal, med en påse i ena handen och mobilen i andra, med en klänning täckt av kokain och så hög att jag knappt visste vem jag var. Artisten som var känd för sin låt om hur kär han var i kola pekade på mig när han sjöng den så ofta använda frasen.
I’m in love with the coco. I’m in love with the coco.
Jag dansade på moln som snart skulle visa sig vara just det; en molnbädd, tusen meter upp, och ingenting annat än luft mellan marken och mig. Det var en vacker utsikt. Hisnande, till och med. Jag kunde inte veta att det skulle göra så ont att falla. Jag hade ju ingen aning. Men föll, det gjorde jag.

LOADING..