Update

Hej mina små kycklingar.

Som jag nämnde i inlägget under har jag inte riktigt varit här på senaste tiden, alltså varken på bloggen eller i huvudet. Går igenom en liten livskris som egentligen inte är en kris, bara ett evinnerligt ältande. Har dragit mig för att skriva om det på bloggen eftersom jag ogärna berättar saker som ligger lite för nära i tiden men sedan har jag ju också en blogg som bygger på ärlighet och transparens så antar att detta inte är ett undantag.

Jag är så rädd för att visa mig svag, jag vet inte varför. Jag har alltid trott motsatsen om mig själv men efter att ha insett att jag bara skriver om när jag varit svag och inte när jag faktisk är det har jag förstått att den egenskapen är ett problem; jag orkar inte hålla upp en fasad inför mig själv hela tiden. Det idiotiska i detta är ju att ingenting har hänt, jag har bara inte tillåtit mig själv att vara nere i några dagar för att jag varit så rädd för att falla. Och för att jag varit rädd för att erkänna att jag inte mår så bra. Jag vill alltid, alltid må bra. Jag vill alltid, alltid tycka att livet är kul och jag vill alltid vara lycklig. Kanske är det konsekvenserna av att ha varit i en depression; livet MÅSTE vara kul och värt att leva för motsatsen är att man sjunker ner till ett ingenting och jag är så rädd för att hamna där igen. Då tillåter man inga mellanting. Inga nederlag. Inga setbacks och inga dåliga dagar.

Nej, hörni. Jag är väldigt, väldigt trött. Jag vet inte riktigt varför men kan vara att jag har stressat under en lång period utan att varva ner på riktigt. Den där veckan i Cannes var ju helt onödig semester egentligen; jag hann landa sista dagen, sedan var det dags att åka hem och komma in i jobbmode igen. Jag har nog överskattat mig själv, haft lite för många bollar i luften och inte tagit min trötthet på allavar. För trött, det är jag. Fullkomligt utmattad i hela kroppen och oförmögen att visa det för jag orkar inte bära någon annans oro ovanpå min trötthet. Är konstant irriterad, konstant tömd på energi. Det suger. Jag vill ju bara vara glad. Inte ett vandrande regnmoln.

Humöret går i vågor. Ibland känns det bättre, som igår när jag åt middag framför Belgien – Japanmatchen med Jasmin och Adi och Christian. Då var livet himla lätt, och så var allt underbart ända tills jag skulle sova då det plötsligt sjönk igen. Ni fattar. Ibland mår man bara skit och jag är ju också bara en liten människa som försöker hantera hela livet haha. Det känns åtminstone som en bra grej att ni får veta det, för jag inser att om det verkar som om jag mår bra hela tiden ger jag er en knäpp bild av mig. Jag är inte en vandrande solstråle hela tiden.

Vi hörs lite senare, gänget. Puss <3

  1. Känner så igen mig i detta – inte för att jag varit i en depression, men känner ändå igen mig i det där att inse sig vara trött och faktiskt ta tag i det. Och har också sådana himla humörsvängningar! Eller dippar typ? Kan av en superliten grej bli alldeles nere. Eller bara för att jag låter mig tänka, kör jag bara är det rätt okej, men stannar man hamnar jag lätt fel. Ingen aning vad man egentligen ska göra åt det, men att erkänna för sig själv är ju säkert ett rätt bra steg? Och tillåta sig vara svag och ältig utan att det är världens undergång. Trots att det känns så just då.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..