Storytime: Kokainet, dimman och början på slutet (del 3)

Detta är del 3 av Storytime.
Läs del 1 här.
Läs del 2 här.


Jag satt på Milles och drack Bellinis med en äldre man när mamma ringde och sa att hon visste allt. Hon hade läst min dagbok, den hade legat på skrivbordet, öppen. Kanske var mitt undermedvetna tillräckligt medvetet om var jag var på väg för att lämna den där, eller så brydde jag mig verkligen inte, men läst, det hade hon gjort.
— Var är du?
Klockan var ett på dagen. Jag var redan full.
— Är du full?
— Nej, sluddrade jag och fnissade till. Mannen mitt emot mig höjde på ögonbrynen. Jag mimade “mamma” och ryckte på axlarna med den nonchalans man får av att ha gett upp på livet i allmänhet och sig själv i synnerhet.
— Du är full.
— Ja.
Dimman runt omkring mig, eller inuti mig, var vid det här laget så tät att jag inte kunde se ett skit. Ibland tyckte jag mig kunna ta på den rent fysiskt, som man kan ibland med luft, jag gjorde vågrörelser med händerna som när man öppnar bilrutan och låter handflatan följa fartvinden som en delfin. Jaha, tänkte jag fascinerat när jag kände på ångestdimman, så du har materialiserats nu. Vad spännande.

Jag mötte mamma på Grodan efter att ha sänkt ett par glas vin och när jag till sist bröt ihop av hennes frågor var det ingen flodvåg av känslor som rasade ur mig, som jag föreställt. Det var faktiskt ingenting förutom ett sort, ekande tomrum. Ett vakuum. Jag hade inga känslor kvar att uttrycka, ingen panik som kunde riva mig över huden, ingen skräckfylld dödsångest som kunde äta mig levande. Ingenting. Bara en enorm, paralyserande trötthet. 


Jag brukar säga att min mamma släpade mig till Maria Ungdom och det är faktiskt sant, men innan dess slussades jag runt mellan ett par olika läkare som inte riktigt visste vad de skulle göra med mig förutom att se till att jag knarkade mer. Jag sattes på medicinering och blev till sist omhändertagen av specialistkliniken vars psykolog Tina tog mig under sina vingar. Det tog många vändor, ett par återfall och en panikångestattack från helvetet innan jag sakta men säkert började bli bättre. Jag såg ångesten som en mörk dimma, konkret, i kroppen, och psykologbesöken tillsammans med medicineringen som små packmans som en bit i taget stoppade i sig sörjan jag hade i blodet och åt upp den. Jag kände hur den försvann, långsamt, hur jag renades från giftet och började läka. Vi sänkte våra vapen, jag och mig, sträckte ut handen mot varandra och förklarade fred. Ibland börjar vi bråka igen, men numera tar vi inte till några vassa föremål och sannerligen inga vita streck, varken på armarna eller i blodet.

Många av de grejer som hände under de månader då jag var inne i dimman ger mig fortfarande magknip, men en dag kommer även den knuten lösas upp. Tanken på vad jag och andra utsatte min kropp för gör mig illamående, men även den ångesten kommer stillas. 

Det är omöjligt att inte tänka på kokainet som en förlängning av de ärr som radar upp sig bredvid varandra längst min underarm.
Vita, smala streck. Vissa slarviga, andra utförda med en skrämmande prydlighet. Vissa gjorda i ilska och andra i sorg. Oavsett vad så är de där, ständigt där, som en konstant påminnelse om den tornado jag brukade befinna mig i på daglig basis förut.
Jag brukade älska dem. Sedan hata dem. Sedan skämmas. Nu tänker jag knappt på dem, de bara är där. Jag leker med tanken på att folk skulle behandla dem som de behandlade tatueringar. Ställa frågor som: gjorde det ont? Ångrar du dig?
Ja, skulle jag svara. Det gjorde ont.
Nej, skulle jag svara. Jag ångrar mig inte.
De är en del av vem jag har varit och därför kan jag kan inte ångra dem. Det vore för lätt. Jag kan inte säga att det inte borde vara där, eller att jag önskar att de aldrig funnits, för någonstans tror jag att minnet av den tid jag upplevde som mörkast i mitt hittills korta liv betyder något. Vad vet jag inte. Men något. Kanske styrka, eller mod, eller feghet eller sorg eller glädje eller liv eller död, jag vet inte, men något är det, och det kan jag inte önska bort.

För trots att de är en ständig påminnelse om den jag var är de också en ständig påminnelse om vem jag blivit. 

Och det, mina kära, är någon jag är stolt över. 

LOADING..