Uppdatering från Cannes

Älsklingar. Hur mår vi? Jag. mår. fkn. prima. Det kanske ni som sett mina Instagram-uppdateringar förstår.

I måndags ramlade jag ur sängen klockan 05.30 med ett “helVETEEEE” och kastade på mig kläderna, tog rullväskan i handen och kutade till Arlanda Express. Självklart hade jag försovit mig en timme, vad annars? Flygresan gick bra ändå, sov tills vi landade och när jag steg ut ur flygplatsen infann sig den vanliga känslan av totalt lugn; Frankrike är hemma. Precis som alltid började jag nästan gråta av lättnad när jag bussen rullade in på stationen och jag klev av och tog de första andetagen av fuktig, havsdoftande luft. Jag satt på balkongen hela kvällen med ett glas rosé och en bok jag ska recensera här snart (Finna sig av Agnes Lidbeck), medan vågorna slog upp mot stenarna längst stranden. 

Christian anlände på eftermiddagen igår och jag mötte honom vid hållplatsen, ikväll min klänning som jag alltid bär här. Vi tillbringade några timmar på balkongen över aperitif och pratade om det ena och det andra. Glömde bort tiden och fick skynda oss till en närliggande restaurang för att beställa middag innan köket stängde.
— Ska vi äta ostron? sa Christian.
— Ja, sa jag.
— Hur många?
— Många.
— Vi tar tolv.

Vi satt kvar tills servitriserna blängde på oss från baren och sedan promenerade vi hem, satte oss på balkongen igen och pratade om våra största rädslor. Och definitionen av lycka.
— Vad är din? frågade han.
— Stillhet, svarade jag.
— Hur då?
— När allting är stilla i huvudet. Tyst. När det är fred. Då är jag lycklig.
Han ritade små cirklar på mitt smalben. Jag frågade om hans definition.
— Jordnära frihet, sa han.
Det tyckte jag var fint.

Imorse vaknade jag av ett uppspelt ropande från köket. Strax dök han upp vid sängen, leende från öra till öra;
— ALLEZ! Frukost! Kom!
På balkongen var det uppdukat med croissants, yoghurt, pain au chocolat och frukt. Han frågade om jag ville ha kaffe eller te eller båda och om jag hellre ville ha hallonyoghurt än svartvinbär. Jag lade huvudet mot bordskivan. 
— JAG VET INTE, jämrade jag mig. Jag kan inte fatta sådana här beslut klockan 7 på morgonen, jag KAN inte.
— Klockan är elva.
— BESTÄM ÅT MIG BARA.
Det tog någon timme innan jag vaknat ordentligt. Vi gav oss ut på stan efter att besviket ha konstaterat att solen gick i moln hela tiden och att stranden inte var den bästa idén. Promenerade istället längst croisetten, gick vilse och hittade tillbaka, valde en restaurang på måfå och beställde pasta. Jag kollade mitt bankkonto och fick en positiv överraskning.
— Kom, sa jag. Vi går och shoppar.
— Vaddå för något?
— Jag vet inte. Jag vill bränna pengar. 

Vi gick in och ut ur några affärer och fnissade åt varandra sådär som man gör när man är förälskad, riktigt löjligt och fullkomligt fantastiskt. Sedan tog vi oss hemåt och nu sitter vi på balkongen igen. Christian kom precis ut med ett glas rosé och jag har ätit fyrtiofem körsbär på tio minuter. 

Jag har det bra, gänget. Vi hörs snart. 

LOADING..