Ridtur på strandvägen

– Jag vill rida, säger jag.
Vi sitter på tunnelbanan påväg hem. Christian tittar upp.
– På en häst?
– Ja? Vad annars skulle…
Jag tystnar och blänger på honom när jag inser att jag gått i hans fälla. Han skrockar. Fortsätter med mjuk röst;
– Vore så nice. Jag har en kompis som har hästar.
– Mm.
– Ska jag fråga honom?
– Alltså, ja. Gör det. Men det kommer aldrig bli av.
– Nähä?
– Nej. Det är bara sånt man säger. Om du fixar en ridtur så lovar jag att jag gifter mig med dig. På plats!
Han skrattar igen. Jag glömmer samtalet.

Järngäng. Johan till vänster och Christian till höger.

Tills i fredags då min knasiga kille möter mig på cavabaren för en AW med ögon som glittrar av upphetsning. Han praktiskt taget studsar på plats.
– Vad är det?
– På söndag klockan fem så får du inte boka in något, okej?
– Varför inte?
Han ler och ser ut att spricka av förväntan.
– Vi ska gifta oss! utbrister han.
– Va? säger jag förvirrat. Han verkar inse att han börjat i fel ände för han tystnar och plirar mot mig tills jag kopplat ihop två och två.

Finaste bilden som tagits 2018, eller vad säger ni? Hedda och Nero.

Sagt och gjort. Klockan fem befann vi oss ett litet gäng på Gärdet, där vi efter en snabb introduktion fick instruktioner och blev tilldelade varsin häst.
– Är alla ridit förut? frågade ägaren bryskt.
Vi nickade lydigt.
– Galopperat?
– Ja, svarade vi i kör, förutom Christian som bleknade.
– Äh, spelar ingen roll egentligen. De är lugna och fina.
Vi satte upp och red iväg. Jag har svårt att beskriva känslan som lade sig tillrätta i maggropen när vi skrittade igenom en skogsdunge och kom ut på andra sidan där vi fortsatte längst kanalen på Djurgården. Det var absolut tyst, förutom det rytmiska ljudet av hästarnas hovar mot gruset. Vi satte av i galopp över fältet och klättrade ner mot en restaurang, där ägaren hälsade oss välkomna med varsitt glas cava.

Ni fattar ju

Vidare red vi till strandvägen, stannade vid strandbryggan och åt en lätt middag medan gästerna flockades kring hästarna som stod parkerade bredvid. Vi var ute i säkert tre timmar. På vägen tillbaka travade jag ifatt Christian och red upp bredvid honom.
– Stilig du är, sa jag.
– Du med. Går det bra?
Jag gav Valle fria tyglar och tog några galoppsteg. Han frustade lyckligt.
– Du är väldigt vacker, sa Christian. Du är väldigt vacker till häst.
Jag tänkte att jag kanske skulle få en hjärtattack av endorfinruset. Starkare knark kan väl inte finnas.

Wow wow wow smäller av jag är så kär

Uppe på hästryggen blir saker och ting väldigt små. Bokstavligen. När vi skrittade genom skogsdungar och över fält kände jag mig så himla, himla lätt i kroppen, och jag insåg att det förmodligen berodde på att jag nästan aldrig gör något i tystnad. Uppe på Valle var det bar jag, mina tankar och hans vickande öron, det var vår gemensamma promenad och de signaler vi delade med varandra. Jag kan inte förklara det utan att låta pretentiös, tyvärr, men otroligt var det. Jag ville gråta av lättnad.

Hade inga mer passande kläder tyvärr så denna donnan red i sneakers. Men det gjorde ingenting. Min vita magtröja är från Nelly, bär den hela jäkla tiden pga den passar till allt. SPECIELLT om du som jag älskar att ha höga byxor. Här hittar ni den! (annonslänk) Har samma i beige också som ni säkert sett ett x antal gånger.

Vid Gärdet satte vi oss ner i sadlarna, lossade på tyglarna och satte av i full galopp. Okontrollerat, skenande, hästarna rusade ikapp med varandra och när Valle snubblade till hann jag känna ett hugg av rädsla i magen innan han återfick balansen och satte av efter de andra. Då, när jag satt där på den vilt galopperande hästen, utan hjälm och med tårna farligt nära kanten på stigbygeln, förvånades jag av att känna mig nästan smärtsamt lugn. Totalt tyst och stilla i kroppen, trots att hovarna dundrade under mig, trots att vinden rev i ansiktet. Jag sjönk ner, manade på, Valle frustade under mig och ökade farten, gräset såg nästan suddigt ut under oss och jag tänkte att om jag ramlar av och slår ihjäl mig nu så är det faktiskt helt okej. Under några millisekunder gjorde det ingenting, kanske för att jag kände mig så upplöst i kanterna, jag försvann lite grann och det var först när vi stannade i ett moln av damm som jag landande i kroppen.
– Helvete, flämtade jag.
Resten av ridturen var vi tysta allihop.

”Stå kvar där, måste ta en bild. Du är så fin”. ”Okejdå” ”Kom hit” ”Okejdå”. Vad fina vi är, va.

Vi satt kvar en stund och drack en öl medan mörkret föll över hagen. Det var fint. Jag påmindes om varför hästar är så bra, varför man på något sätt släpper taget om allt världsligt och för stunden bara får vara praktisk. Vi skiljdes åt vid Djurgårdsbron, jag pussade på Christian och åkte hem för att packa. Nu sitter jag i Cannes och har fortfarande ett sug i magen från gårdagen. Bästa idén år 2018. Fan, vilken grej. Tänk att man träffar någon som tar med en på ridtur på strandvägen. Det trodde man inte.

Pussar Nero hejdå <3

Vill ni också boka en tur kan ni ringa 070-2252877. Kostar 500 kr / h, inga förkunskaper behövs. Gör det. Värt varenda krona. 

LOADING..