Den 31 december hade jag bestämt mig. I mer än två år hade jag gått och haft ångest för att jag hade sån fruktansvärt dåliga kostvanor och att jag tränade lika ofta som Carrie i Sex and the City. Alltså i princip inget. Visserligen tränade jag varje dag i USA, tack vare cheerleading och tennis – men mina matvanor var inte ens i närheten till vad jag önskade. Så jag bestämde mig. Jag tröttnade på att lova mig själv samma sak varje ny dag, vecka, månad och år. Jag tröttnade på att svika mig själv. Idag tränar jag minst en halvtimme varje dag, samt gör mina styrketräningar från baletten fem-sex dagar i veckan, äter färgglad och nyttig mat, knappt några kolhydrater och unnar mig alkohol, grillchips, choklad, B&J, lösgodis och naturgodis: godsaker jag är fruktansvärt svag för, max två gånger i veckan.

Min högsta önskan är inte att komma i en size 0 eller att få en fit body över sommaren – jag vill ha en fit body året om. Jag vill inte sluta med min nyfunna livsstil bara för att hösten och vintern infinner sig och vi gömmer oss i gosiga plagg. För trots att jag verkligen tagit tag i mig själv och förändrat något jag länge velat förändra, är fortfarande min största utmaning att inse att jag gör detta för mig, inte för att ”man ska vara på topp under sommarn”. Det är min största utmaning och den utmaning jag har kvar att övermanna.

Hej jag älskar mat och min lunch idag var färgglad – jag älskar den ännu mer.

Vissa kvällar kan jag sitta hopkurad i sängen och gråtandes vagga mig själv fram och tillbaka samtidigt som jag kväver mina snyftningar. Ibland rinner tårarna på grund av en kille, men oftast är det känslan av misslyckande. För egentligen har jag alldeles för höga krav på mig själv, men det är bara vissa dagar jag själv erkänner det. Helt plötsligt brister det. Jag får VG- på en inlämning, jag säger nej till en utgång eller jag tillför inget hemma. Först gråter jag, sedan blir jag arg på mig själv för att jag gråter över en sådan löjlig detalj och sedan slänger jag kudden i väggen och går vidare. Men vet ni vad jag glömmer? Hur långt jag har kommit. Det är alldeles för lätt att glömma att titta bakom axeln när man springer rakt fram i 110 km/h. Man får aldrig glömma vart man kom ifrån, vilka mål och drömmar man haft eller vem man tidigare var. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden och fått träffa 14-åriga Yohanna – en osäker, deprimerad, liten ömtålig tjej som precis fått sitt hjärta krossat för första gången skulle jag kramat om henne. Sedan skulle jag berätta för henne om vem hon i framtiden kommer bli, vilka saker hon kommer att ha gått igenom, vilka människor hon kommer att ha träffat, vilka ställen hon kommer ha besökt och vilka rädslor hon kommer att ha överkommit. Vet ni? Hon hade aldrig trott mig. Aldrig aldrig aldrig. Hon skulle aldrig tro att hon, som var så rädd för att pröva nya saker, skulle flytta helt ensam till USA. Hon skulle aldrig tro att hon, som var så rädd för vad folk skulle säga, gick vidare till en skönhetsaudition inför en jury trots att hon hade tandställning. Hon skulle aldrig tro att hon, som inte ens orkade öppna en skolbok, går ut med majoriteten MVG nu i sommar. Hon skulle aldrig tro att hon, som drömde så mycket men aldrig vågade förverkliga dem, skulle ha så mycket planer inför framtiden. Jag måste komma ihåg att titta tillbaka, för jag har kommit så långt. Jag är så stolt över mig själv. Puppan förvandlades till en fjäril men man måste fortfarande förstå att även fjärilen ibland kan få flygsvårigheter. Jag är så spänd på att se vad som kommer hända de kommande fem åren. Länge leve livet. Skål.

“Never let go of hope. One day you will see that it all has finally come together. What you have always wished for has finally come to be. You will look back and laugh at what has passed and you will ask yourself… ‘How did I get through all of that?”