CHOCK

Oj oj oj, vilken vecka vi har haft, med allt från bokrelease, boksignering och nyhetsmorgon till grupparbeten, pm och brottsstatistik (för min del). Jag är helt slut, men på ett rimligt och skönt sätt. På det sättet som förklarar att någonting stort har hänt! Och för en gångs skull är jag med i realtid. Jag fattar vad som har hänt! Förmodligen kommer det komma en rejäl smäll om ett tag också, men det känns skönt att jag redan nu väntar mig den.

Vi har fått SÅ himla fin respons redan nu och boken är slutsåld på akademibokhandeln i Uppsala och Karlstad, det är ett tiotal på väntelistan på Stockholms stadsbibliotek, den ligger fortfarande tvåa på akademibokhandelns topplista och den ska köpas in till flera skolor. Det är helt fantastiskt att så många har tagit emot boken, och framför allt OSS, med öppna armar. TÄNK om vi hade vetat detta när vi började? Då tror jag inte ens att vi hade vågat fortsätta.

42328742 346661522544269 3745711978945970176 n

42330767 2184043668275072 6488755076612489216 n

42363899 476753912828282 777062757550784512 n
42393921 2194440174213872 4127655264436355072 n
42415632 2295790130658247 5392227055242838016 n

KÄRLEK till alla er som har skickat hälsningar och värme till oss. Fortsätt hashtagga alla bilder med #ryckuppmig, så att vi får se var/när/hur ni läser boken. Vi är så nyfikna!

Fortsätt kämpa, vi är med er! PUSS

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

RYCK UPP MIG!

DAGEN ÄR HÄR. Boken är ute, barnet är fött, räddaren har kommit, prisa gud! Vår käraste käraste ägodel är nu ute för hela världen att köpa och förhoppningsvis inspireras av.

I morse var vi inbjudan till Nyhetsmorgon på tv4 för att prata, och ikväll sänds intervjun som vi gjorde förra måndagen för Go´kväll.

Boken finns att köpa på alla bokhandels-sidor, och kommer att tas in i fysiska bokhandlar också. Om den inte finns på ditt bibliotek önskar vi att du går dit och beställer att de tar hem den, så att du kan läsa den ändå. Vårt mål är ju att så många som möjlighet att lära sig någonting från den.

Vi fick även i fredags svänga förbi Daisy Grace showroom och låna kläder från Daisy Grace, vilket vi är så glada för! Vi har känt oss både fina och starka i de plagg vi valde, och det känns viktigt att göra det en sådan här dag.

Img 2478

Img 5858

Img 5857

Nu väntar releasen som vi ska ha på Värmlands nation i Uppsala. Vi har bjudit in alla som har varit nära oss och bjuder in dig som är i Uppsala och känner för att köpa en bok redan nu. Kl 18.00 öppnas dörrarna för mingel, bubbel, chips och skratt. Ses vi?

Bildresultat för ryck upp mig

Vi är helt överösta med kärlek och kan inte tacka er alla som har ställt upp och stöttas oss, nog. Vi är så glada och ödmjuka inför det här.

Puss på er! Vi hörs när vi har smält det här lite!

P.s Glöm inte att podden också har släppts, precis som i vanlig ordning. Den är värd att lyssna på! D.s

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vi hade aldrig släppt podden idag

Jag hade aldrig släppt första avsnittet av Pillerpodden idag. Vi har hjärnans utveckling att tacka, vid 19 års ålder är inte konsekvenstänket utvecklat, och därför kunde vi inte vara rädda för detta. Jag minns hur min mamma varnade mig för att inte kunna få något jobb. ”Det ska inte vara så, men det ser inte bra ut på CV:t”. En släkting vädjade till mig att skilja mellan personligt och privat. Vi kan skratta åt det nu, för det var på ett sätt en annan tid. Men jag var också 19 och tänkte Fuck it. Vi får ändå inga jobb.

Självklart har det varit problematiskt med vår podd. Jag tänkte inte på andras integritet och hängde ut mina närmsta. Min kille satte på ett avsnitt och fick reda på att jag gått hem med en annan veckan innan vi började dejta. Eller när en förälder lyssnade i bilen och avsnittet ”Strypsex” drogs igång. Och så vidare.

Img 2847

Under tiden vi skrev boken så valde vi att tagga ner med det privata i podden. Det blev för mycket att skriva 200 000 tecken om det innersta från de senaste 4 åren och samtidigt dela hela det pågående livet med 20 000 andra. Vi levde som… vuxna. Var rädda om integriteten. Tänkte långsiktigt. På framtida barn och sånt.

Img 2850

Men nu är det dags igen. På riktigt. Vi går steget längre i boken, där står saker våra anhöriga inte visste. Saker som andra har fått godkänna att vi faktiskt delar. Och jag fick idag, när vi satt i Go’kväll-studion tillbaka känslan. Pirret av risken. Men också den starka rösten som säger att jag måste göra det här. Vi har plattformen, vi kan göra skillnad. Det måste gå före rädslan för att det ger mer.

Om 4 år tror jag att vi tänker likadant, att vi aldrig hade skrivit boken. Inte för att vi kommer ångra det, utan för att modet har olika gränser i olika tider av livet. Det är nu vi kan skylla på att vi var unga och dumma till de som inte fattar. Och jag lovade mig själv idag att jag ska utnyttja det till fullo.

  1. Heja er! Känner igen ditt reflekterande över livet och hur våra gränser förändras. När vi agerar gör vi det alltid från ett nu. Vi gör det utifrån vår nuvarande erfarenhet, liv och känsla. Något annat är aldrig möjligt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ångeslistan!

Jag har haft en sådan fantastisk helg i Uppsala. Jag och pojkvännen tog vårt pick och pack i fredags eftermiddag och landade i soffan på Bellmansgatan några timmar senare. Det var så mysigt att bli omhändertagen av mamma, både fysiskt och psykiskt. I lördags hade jag och Sirp en vår första föreläsning om boken (!!) och så satt vi med i en paneldiskussion.

Idag vaknade jag med en oroskänsla i kroppen, som slutade i en gråtattack. Det kändes så jobbigt att helgen var slut, och jag tycker alltid att det är jobbigt att lämna. Lämna mamma och lämna staden. Inte för att det väntar någonting hemskt, men bara för att åka bort därifrån.

På tåget tog jag fram min ångest-lista på Spotify, en lista som jag inte lyssnat på på flera månader. Det är alltså min lista för att lindra ångesten, inte tvärtom. En blandning av lugna låtar och starka fuck it-låtar, perfekt att sätta på snabbt. Jag listar den här nedan om ni behöver lite inspo.

Jag tror inte att någon har missat att det är otroligt viktigt att rösta idag, speciellt i år när ingen verkar veta vad som kommer att hända. Om inte annat kan ni lyssna på listan i morgon när (OM!!) det värsta har hänt. Ta hand om er!

PUSS

/E

 

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Trolltunga!

Dagen jag skulle påbörja min lärarutbildning 2015 så gick jag upp klockan 05.30 för att gå på ett cirkelfyspass. Jag tränade då i princip ingen styrka alls, och definitivt inte om mornarna. Men jag resonerade så att om jag skulle fixa det så skulle jag fan ta mig igenom den 5-åriga utbildningen också. 

Img 4279

Img 4278

Kanske var det också det som drev mig till att bestiga Trolltunga. Jag och Johanna hade först tänkt oss en – låt oss säga som det var – festresa till Budapest, men styrde om. När våra föräldrar bestämt avrådde oss så styrde vi om ännu mer.

Img 4282
Den 8 timmar långa vandringen var, precis som det stod, krävande. Det värsta var nästan att gå nedför när kroppen var genomtrött och ur balans. Först när jag duschade efter vandringen upptäckte jag att min nylonstrumpa som jag hade närmast skinnet (tips för att undvika skavsår!) satt fast i ett köttsår (man fick alltså skavsår ändå) – jag hade alltså så ont i fötterna i övrigt att jag inte ens kände detta. Men, det var verkligen värt det. 
Img 4281

Trots att jag fortfarande går med bandage över detta:

Img 4290

Mina problem kändes otroligt små när vi stod där på toppen. Man är fan bara en liten fis i rymden. En värdefull sådan, men ändå. Jag behövde fatta det inför den här hösten.

Img 4280

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sluta försvara!

HEJ bästa ni! Jag ska börja detta inlägg som ska handla om att inte försvara sig, med att försvara mig :)) Anledningen att det inte blev något inlägg igår, är för att vi började skolan idag. (!!!). Sirp I uppsala och jag i stockis. Jag måste erkänna att nervmagen var ett faktum redan igår. Jag som har haft så JÄVla tråkiga upplevelser för det kommer till universitetet var först inte alls nervös, utan bara peppad, fram till när jag åkte mot skolan. Ojojoj, vad jag gillrade fram till rätt sal. Men det gick bra! Jag träffa några nya kompisar och jag är redan jättepeppad på den här terminen. Jag ser fram emot matlådor, kaffetermosar och tentaplugg. Har ni börjat ännu?

Img 5582

Hur som helst. När jag hamnar i nya situationer har jag ganska svårt för när ”vad har du gjort efter studenten”-frågan kommer upp. Kanske för att jag har gjort så jävla mycket att jag inte vet vad jag ska svara, kanske för att jag är rädd att det ska börja googlas redan på bussen hem efter lektionen. Jag är alltid väldigt ursäktande när jag nämner att vi ska släppa boken, och när jag förklarar att podden började med att vi mådde dålig osvosvosvosv. Jag är inte ursäktande för att jag skäms, men det kommer liksom alltid ett reflexivt ”nä, men lite så”, efteråt. Tills idag! Jag testade nämligen någonting som min pojkvän sa åt mig att göra, för att jag inte skulle gå in med attityden att förminska mig själv. Det jag och Sirp har gjort är ju helt fantastiskt! Jag höll mig nämligen till fakta.

Oavsett om man lider/har lidit av psykisk ohälsa tror jag att man känner igen det här med att behöva försvara och ursäkta sig själv och sitt mående. Det handlar om att försvara sig mot eventuella fördomar, kommentarer och ren okunskap. Men även om det man känner att man måste försvara handlar om mående eller inte, är det som hänt ren fakta. Att du redovisar för den faktan betyder inte att du står för den, håller med eller vill någonting med den. Får du då någonting negativt (vilken du förhoppningsvis inte kommer att få), kan du bara säga ”ja, jag vet, men det är så”. Jag tycker att det är ett helt otroligt lifehack, faktiskt. För faktan kan du inte ändra på. Ingen annan heller för den delen.

Testa att bara hålla dig till faktan nästa gång det spritter i försvars-tankarna. Det fungerar!

Img 5585

Hoppas att ni har haft en fin dag! KRAM

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Skapa nytt

Jag har bott i Stockholm i ungefär 8 månader nu, och jag trivs verkligen. Jag känner mig hemma, på riktigt hemma och jag tror också att det är här jag kommer att starta min egna familj. Jag har länge känt igen mig själv som en person med bas, trygghet, stabilitet och lugn – vilket oftast stämmer. Jag har tänkt att jag är hemma så länge jag känner att de som betyder någonting för mig är nära. Jag hade inga problem med att flytta hemifrån i Uppsala, för att jag visste att mamma fanns runt hörnet. Och i Stockholm har jag dels min pojkvän, men också min ena bror och hans familj. Men ju mer jag tänker, desto mer hemma-känsla sitter för mig i sakerna — i föränderligheten.

Att själv välja hur mitt hem ser ut är otroligt viktigt för mig. Att tänka, mäta, googla och drömma är nästan lika viktigt som att faktiskt ha någonstans att sova. Hade jag fått för mig att sova i en hängmatta, hade det varit lika mycket hemma som att sova i mammas säng. Och på samma sätt kan jag nästan känna mig hemma var som helst så länge jag har en bra packad väska innehållande grejer jag själv har bestämt att ta med. Det blir så påtagligt då på något sätt – att jag alltid har mig själv och att jag kan själv. Jag vet inte om det handlar om en känsla av självständighet, eller om jag helt enkelt bara litar på min egna smak, haha.

Nu sitter jag i alla fall här i soffan, efter en dag på IKEA och väntar på att maten ska bli klar. Och jag är så nöjd just nu. Så lugn.

Img 5511

Img 5515

Img 5517

Vad behöver ni för att känna er hemma?

/E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Poddelipodd

HERREGUD vad vi har släppt poddavsnitt under åren, hörrni. Är vi uppe i typ 300? Det är i alla fall nästan orimligt många. Att gå tillbaka i arkiven på vår hemsida (PILLERPODDEN.COM) ger mig inte bara en chock i hur många timmar vi har spelat in, utan också i hur MYCKET som har hänt genom åren. Både bra och dåligt självklart. För mycket kan man säga om min och Siris psykiska ohälsa, men att skratta – det är vi bra på.

S:2 #40 Att prata om att prata om det

S:2 #23 GUDRUN SCHYMAN GÄSTAR

S:2 21 Livepodd med CLEO

S:2 14 The Munk Dude

S:2 5 Ätstörd

#141 Depp förklätt i pepp

#119 Flensost och min lärare Kerstin

#113 Ett litet gammalt barn

Avsnitten jag har länkat är helt blandade och tagna ifrån olika säsonger och tider. Det är livepoddar, gästpoddar och vanliga roddar. Vi gråter och skrattar. Dessa avsnitt representerar oss, Pillerpodden, väldigt bra. Gör er en tjänst och lyssna igenom dem, du kanske lär dig någonting!

PUSS/E

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Överlevarguiden #52 – att dela

Igår träffade jag mig äldsta bror ute, ensam, utan barn, för första gången på jättelänge. Det är självklart svårt att hitta tid för oss båda att bara umgås på tu man hand, och som heltidsarbetande småbarnspappa finns det alltid saker som kommer upp. Men igår var vi av en händelse lediga båda två och bestämde oss för att ses någon timme.

När vi satt där och snackade om allt möjligt kom vi in på pappa. Min pappa, eftersom att vi endast delar mamma. Kalle var 16 år när jag föddes och var precis redo att lämna platsen han var uppvuxen på. Han förklarade att han där och då bara ville fly, en ganska vanlig känsla i den åldern. Att då få ett lillasyskon som dessutom inte hade samma pappa måste ha varit jättekonstigt. Vår mellanbror Viktor var vid den tiden 8, så för honom var det nog inte en lika stor omställning.

Hur som helst – min pappa och mina bröder delade livet med mig och mamma i lägenheten utanför Uppsala. Min barndom har jag alltid sett tillbaka på med glädje och kärlek, och jag minns inte att jag någonsin ens har reflekterat över att mina bröder inte skulle ha varit delaktiga i mitt liv. Jag har inte heller funderat så mycket på hur mina bröder upplevde pappa, de som ändå också kände honom väl. Igår delade vi en fin stund, jag och Kalle, där vi delade minnen om pappa ur olika perspektiv. Jag fick höra hur Kalle ur sitt 16-åriga pojkperspektiv upplevde det att helt plötslig ha en främmande man i köket, och jag berättade om hur pappa alltid talade gott om Kalle och Viktor. De betydde mer för honom än vad de nog trott.

Med lite inspo från gårkvällen får veckans överlevarguide handla om att dela minnen med olika perspektiv. Att påminnas om vad man har haft, förlorat, vunnit och hur det har upplevts ur olika synvinklar är jätteviktigt för att hålla perspektivet. Försök att hitta någon eller några du kan dela minnen eller frågor med, för att sedan kanske bilda dig en ny syn, eller bara förstärka din egen. Det är nyttigt!

Img 5367

/E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Skriv mer om mellanlivet!

Igår var vi på AW på Bonnier. Det är alltid lika energigivande att träffa kollegor! Jag och Ems ser ju mest varandra om dagarna, förutom alla föreläsningsdeltagare. Det är lätt att glömma att vi har mycket folk runt oss.

Img 4023 2

Moas blogg hittar ni HÄR och Olivias HÄR.

Vi pratade mycket om prestationsångest. Jag upplever att det är mycket svårare att känna sig nöjd med en text, än en podd eller föreläsning. Det kanske handlar om vana, vi har ju släppt all prestation på podden sedan dag 1 eftersom vi inte trodde att någon skulle lyssna.

Img 4010

Det blev en del snack om innehåll också. 90% av allt jag publicerar, men också ser, är antingen rosenskimrande lyckligt eller nattsvart. Nykär eller rådumpad. Men var är inläggen om tiden där emellan? Paniken över att en hand inte längre hålls, eller frustationen när godnattsmset uteblev. Jag har saknat det, så jag tänkte försöka skriva det.

Img 4003

Sofias blogg har jag följt så länge. Kanske den sundaste hälsoprofilen vi har. Jag minns när hon skrev om hur fantastiskt det är med kanelbullar. Jag var inne i en matsvacka och förstod för första gången att gott = hälsosamt.

Nu sitter jag på ett tåg till Karlstad, min barndomsstad. Jag har länge försökt få med mig någon dit, och därför har det inte blivit av. Nu tog jag saken i egna händer istället. Det låter som en skitsak, men för mig är det ganska stort att våga omfamna självständigheten. Puss på er /S

 

 

 

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Appar för en enklare vardag

Alla gillar vi appar. Spel, sociala medier, nyheter och väder. Det är ju så vi får vår information. När apparna dessutom förenklar ditt liv på de mest enkla sätten, älskar vi dem ännu mer. Jag tänkte tipsa om mina 4 favoritappar inom kategorin ”appar jag älskar som gör mitt liv lättare och mer förståeligt”.

Först ut är appen som vi pratat lite om i podden. Den heter CLUE och är en mensapp. Eller, det är inte bara en mensapp, utan en cykelapp. Vi som får mens har i och med det en cykel som påverkar oss på olika sätt. Fysiskt och psykiskt. Ibland är det lätt att glömma bort hur påverkbara vi är och att en deppig dag faktiskt KAN bero på att du har ägglossning, pms, pmds eller någonting liknande. I appen kan du tracka ALLT i din cykel. Vad du är sugen på, hur du känner för sex, om du är uppblåst, eller om du är bakis. Dessutom kan du koppla ihop din cykel med dina vänner, så att ni kan se var i cyklarna ni är. Det kan ju inte bara vara jag som älskar sådant?? LADDA NER CLUE!!! den har hittills varit revolutionerande för mig.

Bildresultat för clue app

Nästa app är IFTTT, som står för If This, Then That. Första ingen jag hörde om den här appen var på en konferens för kvinnor förra året. Jag åkte hem och laddade ner den direkt. I appen kan du se till att du aldrig glömmer matlådan samtidigt som att du kan titta ut för att se en rymdsatelit när den flyger över ditt hus. Dessutom kan du göra allt från att koppla ihop alla dina sociala medier och tända lampan i köket INNAN du är hemma. FRAMTID säger jag bara.

Relaterad bild

Den sista appen var okänd för mig fram tills väldigt nyligen. Kanske vet ni exakt vad den är, men jag tycker att den förtjänar att höjas till skyarna. Appen är SHAZAM. Ni vet när man hör en låt och älskar den, men aldrig kan lyssna på den igen för att man inte vet vad den heter? Då slår man bara på Shazam, som lyssnar i några sekunder och berättar det för dig direkt. Du kan till och med sjunga eller nynna på en slinga för att den ska kunna räkna ut vilken låt det är. MAGI tycker jag. Ladda ner!

Bildresultat för shazam

Det var allt för mig idag. PUSS!

/E

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

WE ARE STHLM

NEJ det är vi inte!! I alla fall inte 50% av oss. Men vi kommer hur som helst vara där och podda samt hålla workshop. Workshopen kommer att handla om hur det är att podda och hur man gör. Den börjar fredagen den 17/08 (alltså nu på fredag!!!) kl. 15:30–16:30 i the Podcast Zone och livepodden är 18:00–19:00 I the Social Zone. Vi kommer med andra ord vara där typ hela dagen, om man bara vill komma och kramas.

Mer info finns på We Are Sthlm´s hemsida!

Hoppas vi ses där. PUSS

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Överlevarguide #51

Tänk dig att du sitter i en situation du inte vet hur du ska ta dig ur. Du kanske har flyttat till ett ställe du inte trivs på, börjat jobba någonstans där chefen är ett svin, bestämt dig för att aldrig mer äta socker (NEJ, för guds skull) eller kämpar på i en relation som inte fungerar. Tänk dig då att du bestämmer dig för att ge upp. Att en gång för alla bara släppa allt och dra. Dra dit palmerna växer, dit ännu snyggare människor finns, dit där du kan vara din egen chef eller dit där frukost, lunch och middag innebär sockervadd/smoothiebowls/allt annat som du VILL äta. Föreställ dig att du kan må bra igen. Varför gör du inte det då?

Oftast handlar det väl ändå om att vi inte gärna vill ge upp. Vi vill kämpa tills knogarna vitnar, håret trillar av och skosulorna är nednötta. Men varför? För vilken sak? Att ge upp kan vara det absolut bästa, sundaste, vackraste och mest hälsosamma som finns.

 

Jag har gett upp många gånger, mina vänner. Ibland för att jag inte orkat mer, ibland för att jag blivit uttråkad. Ibland för att jag stått upp för mig själv, ibland för att jag inte trott tillräckligt mycket på att jag har kunnat. Jag har gett upp i försöket att inte äta godis på ett år (det höll ca 1 månad), jag har gett upp när relationer till vänner inte gett samma sak tillbaka som jag givit dem. Jag ger upp dagligen, men jag menar inte heller att det alltid är kul att göra det. Ofta är kampen att tillåta sig själv att ge upp svårare än att stanna kvar i den ohållbara/jobbiga situationen. VARFÖR är det så?? VARFÖR är vi så stolta i våra små liv?? VARFÖR??

Kanske handlar det om överlevnad, kanske handlar det om ”styrka”. Kanske handlar det om att våra reptilgener sitter kvar since år 1705 f.k, kanske är det bara inbillning. Jag tror att det handlar om att vi är så vana vid att tänka i ”stark” och ”inte stark”, och att vi dessutom lägger in värderingar i samma ord. ”Stark” innebär i det sammanhanget ”bra” och ”inte stark”, ”dålig”. Alltså är man dålig om man ger upp. Det är inte rocket science precis, och kanske inte min starkaste teori in life, men hur som helst vill jag uppmana er alla att prova att ge upp. Jag LOVAR att ni kommer växa som människor då!

/E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Deprimerad igen

Jag vet inte varför det tar emot att skriva om det. Jag har gjort det förut, ju. Jag har inga problem med vad folk tycker, jag kan rabbla på i timmar om varför jag inte har något problem med det, jag har ju inte valt det här, det här är vanligt, jag har aldrig stött på problem i öppenheten. Jag tror jag är rädd för att folk som har sett mig i sommar ska tro att jag har haft en fasad. Många har ju det. Men jag har verkligen inte haft på den. Jag har bara inte fattat det själv. Fattat vadå?

Fattat depressionshelvetet, upplaga 4.

Img 3180

Min älskade systerdotter på sleepover i min nya lägenhet

Skrattet har varit äkta. Såhär 4 (saftiga) depressioner in så vet jag att jag aldrig skrattar så omfattade, länge och kippande som under depressiva perioder. Det är ju härligast att skratta då.

Likadant med sociala sammanhang, festligheter, långa telefonsamtal. Härligt! Härligt som fan!

Det hela började med alarmet i mobilen. Jag satte klockan, varje dag, på 7.30 men jag kom aldrig upp förrän kl 10.00. Jag förstod verkligen inte grejen. Jag blev lika arg varje morgon, för jag förstod det inte. Och så kom en tryckande ångest, inte för att jag skulle ha gjort någonting, utan för att jag hade kunnat göra någonting.

Sedan började märkliga saker hända.

Jag hann ingenting. Jag skulle in på IKEA för att köpa en skärbräda, jag kom ut två timmar senare, utan skärbräda. Jag tappade en pensel när jag målade och skrek åt den att dra åt helvete.

Det lossade hårtussar.

Img 3751

Jag glömde att jag skulle äta lunch med mormor och hon fick vänta en halvtimme och när jag kom så ljög jag. Lögnerna, ett klassiskt tecken på att verkligheten känns för ogreppbar för att ha en legitim förklaring. Jag borde ha förstått det där. Men jag förstod det inte.

Jag tänkte att alla hade svårt att andas i värmen.

Jag tänkte att det inte var någon idé för att skriva till mina vänner och fråga om de kunde ses eftersom de säkert skulle ha fullt upp.

Jag tänkte att det inte var någon idé att skriva till mina vänner eftersom jag hade fullt upp när allting tog sådan tid.

Jag tänkte att det inte var någon idé att jag hade vänner eftersom jag var som jag var.

Jag tänkte att det inte var någon idé att tänka tanken att det inte var någon idé att jag hade vänner eftersom jag var som jag var eftersom jag fan inte kan må bra om jag tänker så.

Img 2386

Så började de två stegen. Jag vaknade av min egen inadning, satte mig upp, lade mig, satte mig upp igen och kunde stå. Jag skulle äta frukost. Jag gick in i köket, satte mig, ställde mig och kunde göra frukost. Och sedan: göra planer, ställa in, göra samma plan igen och gå.

Allting tog två steg. Allting tar två steg. Eller 0. Vissa dagar var det 0 steg.

Den ångest som jag känner den här sommaren genererar en större smärta än på flera år. Den är närmast fysisk. Jag har kräkts av ångest för att smärtan i magen har varit vass, det har varit att svälja rakblad. Den har förfrusit hela kroppen på mornar, och hettat upp varenda lem på kvällarna. Känslan av spetsiga naglar i svanken när jag försöker slappna av, känslan av knytnävar på, in och igenom diafragman när jag försöker vara aktiv. Främst har den hållt mig fängslad, jag kommer inte undan hur jag än gör.

Img 3225

Mormor, mamma och jag

Jag har letat orsaker men det är meningslöst. I början tänkte jag att det var bristen på saker att göra, men inte fan ska håret ramla av för det. Läkaren pratar om undermedicinering och att det är ett depressivt skov jag inte skulle ha märkt av annars. En annan person jag har högt förtroende för sa att det kunde vara utmattning, inte av jobb, utan av alla höga krav jag ställer på mig själv. Stressen över att känna mig värdefull och ändå adlrig helt få till det- hur mycket jag än tränar, ringer mormor eller stryker blusar.

Men det spelar ingen roll. Nu vet ni, och nu vet jag. Jag är deprimerad. Livet känns ganska ofta förjävligt tungt. Vi är flera. Vi fixar det här med.

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Överlevarguide #50

Jag har en mamma som på många sätt har skämt bort mig. Inte genom saker, men genom service. Jag var 20 år första gången jag åkte flygbussen till Arlanda – mamma brukade alltid köra. Jag fick under samtliga år jag bodde hemma färsk fruktsallad serverad på morgonen. När jag tog körkort så slutade mamma köra bil på ett tag, jag fick nämligen ha den när jag ville, var jag ville.

Men det har ändå varit svårt att be om hjälp när jag har mått sämre. Att se mamma hämta mina mediciner, ta in min post, laga min mat och tvätta mina kläder har varit hjärtskärande.

Min lilla familj

Men det slog mig här om dagen att jag tror att det varit så svårt eftersom jag aldrig själv bad om hjälpen. Jag har ju inte kunnat tacka. Jag har därför känt mig som jordens besvärligaste dotter.

Nu övar jag därför på att be om hjälp. Det är inte bara nödvändigt för att få stöd. Det är nödvändigt för tacksamheten. Det är en överlevarguide.

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

HEJ!

Vad har hänt sedan sist? Jo, jag har badat i havet, blivit en jävel på att åka båt, inte sminkat mig på en vecka samt levt på ett knackigt 3G en längre tid. Har med andra ord haft en FANtastisk sommar hittills.

Här är jag senast på min födelsedag och smäller upp 5 glas bubbel :))))

Förutom att jag har haft det toppen, har jag även druckit alkohol ca 28 dagar av 30. Och det har inte bara varit ett glas vin så att säga. Och jag känner vad det gör med psyket. Jag blir trött, får oro i kroppen, dålig hy och dålig självkänsla. Många av glasen har jag druckit bara för att ”jag inte vill dricka vatten när alla andra dricker alkohol”. Vilket – JA, jag vet, är skittöntigt. Men känslan är densamma även om jag är medveten om att det varken känns bättre med eller utan ett glas rosé i handen. Hur som helst blir veckans onsdagslista en lista på tre snaskiga och relativt ”vanliga” drinkar, som också är alkoholfria!

Först ut har vi: Minty Ginger!

Bildresultat för minty ginger

PORTIONER: 2 glas
  • 2 lime
  • 1 msk vit sirap
  • 3 tunt skurna skivor ingefära
  • 1 myntakvist
  • 1 1/2 dl krossad is
  • 1 dl mineralvatten

Gör såhär:

– Skär lime i klyftor och pressa ut juicen i 2 glas (för 2 port). Lägg hälften av de urpressade klyftorna i glasen.

– Blanda ner, i varje glas, vit sirap, tunt skurna ingefärsskivor, myntakvist och krossad is. Fyll upp med mineralvatten i varje, rör runt och servera genast.

 

Virgin Mojito – en klassiker!

Bildresultat för mojito

PORTIONER: 1 glas
  • 5 myntablad
  • 1/2 lime i bitar
  • 1 tsk råsocker
  • krossad is
  • 8 cl club soda
  • limeklyfta eller myntakvist

Gör såhär:

– ”Muddla” myntablad, lime i bitar och råsocker. (Mosa alltså i typ en mortel).
– Fyll på i ett glas med krossad is och Club Soda. Garnera med en limeklyfta eller myntakvist.
Sist ut är ingen mindre än Cosmon!
Bildresultat för cosmopolitan drink
PORTIONER: 1

Gör såhär:

– Blanda alltsammans i ett högt, väl kylt glas och dekorera gärna med en apelsinskiva.

– Vill du göra den ännu mer vuxen byter du ut läsken mot Schweppes Red Fusion-mix och apelsinjuicen mot limekoncentrat.

OBS!! Anledningen till att jag har tipsat om ”vanliga” drinkar är för att du ska slippa kommentarer om att din drink är annorlunda för att den är alkoholfri. Så att ni vet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Podden är tillbaka!

Så är allt i sin ordning och podden är tillbaka.

När vi slutade podda trodde jag inte att det skulle märkas alls. Vi båda var, som vi också berättar i den här podden, ganska slut. Och vi trodde att ni också var det. Men – ni hade ju inte suttit inlåsta i 4 månader och skrivit en bok med aktuellt och hemköp som enda intryck. Vi behövde en paus. Inte minst från varandra. Men nu så.

Att skriva en bok har varit något av det jobbigaste vi har gjort. Vi har rotat fram saker vi helst hade velat glömma, vi har vridit och vänt, vi har blivit osams och vi har råkat radera färdiga kapitel av misstag. Vi hade en bild av kreativa rödvinskvällar, av hörn på caféer och flygplansläge på telefonen. Verkligheten: att skriva, sudda, skriva, bråka, sudda, skrivatror jag nockade oss lite.

Men hörni- vi har ett resultat. Och det blev fantastiskt. Varken jag eller Emma har någonsin varit så stolta över ett projekt i Pillerpodden som den här boken. Det är vår bebis. Klart det gjorde lite ont när vi pushade ut den.

Så! Låt oss presentera vår poddserie inför boken. Ledordet är som vanligt naket. I första avsnittet som släpps imorgon tar vi er igenom vad som egentligen hände i våras, och så pratar vi flytt och ensamhet. Kan en kvinna få slippa vara ensam, tack? I avsnitt två blir det en hel del tårar när ni får kliva rakt in i min depression, och Emmas saknad efter sin pappa. Men vi kan också berätta att vi har gjort valet- vad det är får ni lyssna på redan på tisdag.

TILLBAKA helt enkelt! Vi har saknat er!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Glad jävla födelsedag

JAG FYLLDE 23 IGÅR!!! WIE. Är äntligen stor nu. Skojja.

Jag hade i alla fall en jättebra födelsedag, trots att min förväntansångest kom smygandes redan för några dagar sedan. Jag GILLAR inte födelsedagar alltså. Det är bara att erkänna. Att stå i centrum sådär, behöva vara glad och samtidigt tacka för de presenter man får (även om jag är supernöjd med allt jag fick).Näe, det är helt enkelt inte min grej, och jag tror inte att jag är ensam med om att känna så. Död pappa, eller inte. Därför tänkte jag lista mina tips för hur du kan göra din födelsedag så lite smärtsam som möjligt.

1. Be inte om födelsepresenter om du verkligen inte behöver någonting. Jo visst, det är trevligt att få saker. Men du blir snarare mer besviken över att din morbror har tänkt helt fel när han köpte tröjan ”som var såååå DU”, än att du inte får någonting alls. Be om presentkort på specifika ställen istället. Det är mycket mer användbart.

2. Skippa den tidiga morgonen och sov ut istället. Detta är bra för ALLA som är inblandade i någon slags morgonsång. Inga morgonröster och inga trötta huvuden. Chilla, va.

3. Planera inte en födelsedagsfest på självaste födelsedagen. Jag menar, kom igen. Det är som upplagt för besvikelse. Kör en fekke innan eller efter istället, så är det lättare att vispa bort som ”en dålig utgång” istället för ”en dålig födelsedagsfest”. Det är liksom lättare att glömma då.

5. Spendera födelsedagen ENDAST med de du verkligen vill vara med. Skit i mormor, kusinbarnen och ”bästisen”. Var med syskon, moster eller partnern istället. Eller varför inte ha en bästiskväll och skippa familjen? Det är också okej.

6. Gör någonting. Gå på gröna lund, ta en picknick eller åk på sightseeing. Sitt inte hemma och tänk på hur jobbigt det är. Det är trots allt bara en dag om året, precis som vilken dag som helst.

7. …..vilket gör att du lika gärna kan fira dagen en annan dag, om det känns lättare då. Testa en sommarfödelsedag om du är januari-barn, eller ett snöbollskalas om du känner dig nere i Juli. GÖR DIN GREJ!

PUSS

/E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Överlevarguide #49

I krig, kärlek och psykisk ohälsa är allt tillåtet. Typ. Allt förutom att lova. Att lova saker, både som anhörig och sjuk, är varken schysst, smart eller en bra ide. Det kan kännas som en skön och smidig ide att till exempel säga ”nej, jag kan inte följa med dig, men jag lovar att ringa läkaren i morgon!”, istället för att bara säga ”nej”. Men när du dagen efter varken orkar eller vill ringa läkaren är det en lättnad både för dig och din kompis/syskon/bekanta om du inte har lovat någonting, utan kanske faktiskt bara sagt nej.

Att säga nej utan att lova (även om det många gånger känns som det ”snällaste” och mest bekväma sättet att säga nej på) är det mest effektiva sättet att sätta din gräns på. På så sätt undviker du också besvikelser, eftersom att löften som inte kan hållas tyvärr ganska ofta leder till just det – besvikelser. Både för dig och din nära.

SÅ! Ett vattentätt sätt att svara på, om du vill undvika ledsna miner och dåligt samvete är att INTE lova. Testa!

PUSS

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

3 sommarprat du inte vill missa

Jag har i sommar lyckats lyssna på alla sommarprat. Det har blivit en rutin. Jag vaknar kl 8, snoozar till 10, äter frukost, dricker kaffe och går ut. Ibland springer jag, ibland sitter jag på en bänk, ibland svänger jag förbi Åhléns och lämnar tillbaka någon impulsköpt lampa. Oavsett vad jag gör efter kaffet så har jag alltid dagens sommarprat i lurarna.

Lyssnade på Annas Throne-Holst framför en Gotländsk ko, t.ex!

Jag tror att de flesta enbart lyssnar på människor de känner igen. Men när man lyssnat på alla så inser man att allt är ett lotteri. Det är för mig sorgligt om man lyssnat på Bianca Ingrossos sommarprat men missat Anna Serners. Eller hört Victoria Silvstedts men inte Anna Throne-Holts. Filterbubblan, inte minst mig egen, framkommer extra tydligt här (även om det såklart är superbra att Bianca pratade om sin ätstörning och hur man som barn upplever en skilsmässa!). För vissa prat, med namn jag aldrig skulle känna igen, med personer jag inte ens visste fans, tar en någon heeelt annanstans än förväntat.

Ems i sommaren

Här är mina bästa!

  1. Uje Brandelius. Ett prat som inte går att avslöja, men du kommer aldrig ångra timmen du hörde det. 8 i känslor, 9 i formulering. Topp 10 av de bästa praten jag hört genom alla år, och det är många.
  2. Katarina Wennstam. Väckte min feminism igen. Även om mycket av det hon säger känns uttjatat (som när antalet skälsord för en kvinna som har sex jämförs med antalet för män som har sex, det känns som alfabetet för oss 90-talister?), så är hela hennes poäng att fortsätta tjata. Ett prat som inte får missas.
  3. Fatima Brenner. Fatima fick Augustpriset för sin fantastiska bok ”Ett jävla solsken” om Sveriges, enligt mig, mest fascinerande kvinna. Jag läser boken och har tyckt att den inte levt upp till mina förväntningar, men här fick jag inse att det berodde på att jag är under sida 50 (grundregel: döm aldrig ut en bok innan sidan 50). Jag fick påminna mig om att andas i slutet, då det inte bara handlar om en livshistoria alla trodde var omöjlig, utan även om en kärlekshistoria som faktiskt var omöjlig. Extra plus för ett sommarprat som inte enbart handlar om sommarprataren.

Annars då? Lyssna på Kenti Wisti för poesi och missa inte Stefans, Ebbas pappas, sommarprat!

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Quickfixes

Alltså, jag älskar quickfixes. Vem gör inte? räck upp en hand. Nä, tänkte väl det.

Hur viktigt det än är att tänka långsiktigt, är det viktigt att tillåta sig själv att tänka på nuet också. Att må dåligt är piss, och att då kunna må lite bättre genom att göra någonting kortsiktigt ibland, är helt okej. Självklart uppmanar jag er inte att göra saker som skadar er eller någon annan, jag uppmanar er till att göra det som gör er gott!

Veckans onsdagslista är därför mina 6 bästa quickfixes!

1. Spendera pengar!! De ni kan spendera såklart. Spela inte bort hela ert sparkapital, men köp den där tröjan för 300 spänn. Det kommer inte döda dig.

2. Ät god mat. GÖR DET. Köp mat. Laga mat. Det kommer ge dig energi och serotoninpåslag.

3. ”slarva bort” tiden. Är inte det det bästa som finns? Att sitta i flera timmar och spela Candy crush eller kolla på värdelösa youtubeklipp?

4. Gör det du vill, inte det du ska. Skit i festen om du hellre ligger hemma med social fobi. (Det långsiktiga här hade kanske varit att ändå gå, för att försöka jobba mot ångesten).

5. Gråt! Det är kanske den bästa quickfixen av alla. Att gråta är terapi. Det känns alltid bättre efter en gråtstund, även om svårigheten du grät över kanske kommer tillbaka några dagar senare.

6. Skjut fram. Aaah, det är det bästa jag vet. Och det värsta iof. Skjut fram läxan, läraren kommer inte att döda dig. Och skjut för i helv fram den där träningstiden.

En varm puss från eran Queen av quickfixes <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Att vara- eller inte vara- ledig

Jag har fått i uppgift att vara ledig, och sedan jag fick den har jag, såklart, tagit upp ämnet så fort möjligheten har getts. Typ igår, på en födelsedagsfest, då jävlar ska jag göra research.
”Kan ni, på riktigt, en solig dag välja att ligga en hel dag i sängen och på kvällen känna er nöjda?”

Svaret blev nej. Först tänkte jag att det var sorgligt. Ledsamt att vi inte kan göra detta, att vi borde vara mer opåverkade av ta vara på dagen-klyschan, eller social media-normen, än så.

Det finns egentligen bara dessa alternativ i mitt huvud när jag brottas med begreppet semester.

1. Ta vara på allt. Min version av detta är att jag under två veckors tid har ställt klockan på 7.30 trots att jag absolut inte har något som helst behov av att gå upp 7.30. Sedan har jag snoozat till 10.00 -VARJE dag- för att vakna dödstrött med en stor besvikelse över att jag försovit mig 2,5 timme.
2. Trotsa allt- ligg kvar förfan och kolla på en serie. Min version av detta: massiv ångest av bara tanken.

Inget av detta blir avkoppling för mig. Båda alternativen innehåller ett stresspåslag i rask takt mot stesolidburken. Så, frågan blir, när kopplar jag av? Detta kom jag fram till:

När jag är utan en social roll. Jag är ganska hård här. Jag tycker att jag har en roll inför i princip alla. Det behöver inte vara dåligt. Men det är inte helt avkopplande. För mig finns det 5 personer jag kan vara med helt utan roll.
När jag springer ensam.
Efter ett par glas vin. (Vilket naturligtvis inte är något att bygga vidare på. Rekommenderar ej att ta efter det heller.)

Utan roll! Ledig!!!

Mer än så är det inte nu. Men, det får duga.

Min ledighet behöver innehålla
Stunder av avkoppling
Någonting att göra varje dag
Sociala aktiviteter
20 min bodyscan om dagen

Resten ska jag lista ut.

/S

  1. Vi är så lika!!! Obehagligt. Får semester om 2 veckor och min ledighet behöver innehålla exakt det du listar ovan. Jag tror att det bara är att embracea att det är så? Att alla är olika. Och att inte ”tvinga” sig till att ligga och försöka ”chilla” på någon veranda utan planer en hel dag. Jag får panik av tanken men har tyvärr utsatt mig för det för många gånger? Orimligt ju. Puss

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Överlevarguide #48

Starka ni som fortfarande klickar in på bloggis <3. Den är ju alldeles, alldeles livsviktig, men ändå!

Veckans överlevarguide kom till mig när jag låg och grubblade här om natten. Jag kom på mig själv ljuga något helt jäkla otroligt. Visst, jag är drottningen av vita lögner, men det är sällan jag drar en sådan där riktig lögn.

Så kom jag på hur mycket jag brukade ljuga när jag mådde dåligt. Jag ljög för min egen skull, för andras skull, på grund av mig själv och på grund av alla. För det blir ju lätt så, när man inte vet vad man ska säga. Det är så mycket lättare att bara säga ”jadå, det fixar jag”, eller ”nejdå, det är ingen fara”, än ”nej, jag orkar faktiskt inte det”, eller, ”nej, jag vill inte!”.

Inom psykisk ohälsa är det extra viktigt att inte ljuga. Framför allt för att det spär på ångesten hos en själv. Även om det är lättare att ljuga i stunden, måste man tänka långsiktigt ibland. Och i det långa loppet är det bättre att tala sanning. Speciellt i relationen till sig själv och sina närmsta. Tala sanning om hur du mår, hur du tänker, vad du orkar och vad du vill. Det är värt det.

Hade inte vi varit ärliga mot oss själva eller varandra hade vi varken haft oss själva eller varandra.

PUSS

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..