Vi gör det bra

”Ibland hamnar man i situationer man inte alltid kan bemästra.” Det var Gudrun Schyman som sa det till oss. Det sammanfatta
r så mycket av min höst. Att försöka bemästra, men ändå, på något sätt, stå maktlös inför psyket.

Jag somnade naken på mitt badrumsgolv för några veckor sedan. Jag hade missat att ta min medicin, och paniken dånade i sin närvaro. Jag hade försökt slå undan den på alla sätt. Ringt både akuten och storebror, vankat av och an, lagt salt på tungan, en blöt handduk i nacken, stått, suttit, svettats, sörplat. Den ville inte lämna mig. I badrummet såg jag det svullna ansiktet, med ögon som kisade genom tårdimman, och jag trodde att det inte fanns någonting mer jag kunde göra. Tills jag upptäckte kaklets kyla under mina fötter. Kyla brukar funka. Och när en blöt handduk inte gör jobbet, så kanske golvet gör det.

Utifrån inser jag hur det ser ut. Psykiskt sjuk kvinna i sitt esse. Miss borderline i full blom. Och det påminner mig om alla andra gånger under hösten som jag vet hur det har sett ut. Som missförståndet har synts så tydligt framför mig, men det har fått vara där, för att en förklaring är för stor ansträngning. Låt dem tro, har jag tänkt. Bara de inte tror något, har jag känt.

Dagen efter dessa 3 timmars golvsömn satt jag på seminarium och somnade med huvet nedgrävt mellan armarna på bänken i pausen. Bara de inte tror jag är bakis.

Knäcka medicinkartan under bordet och be om glaset med vatten. Bara de inte tror jag fick ångest av dem.

Att inte svara på sms för att orken inte räcker till. Att dyka upp rödgråten. Att ställa upp och sen ställa in. 

Det handlar inte om att jag skäms. Det handlar om min energi. Jag står mitt i det mörka under dessa tillfällen, det finns inte kraft att ta ansvar för en social situation. Och det har aldrig varit min skyldighet.

Hörni. Vi är så många som sitter rödgråtna, trötta, hudlösa och rädda. Som kommer sent eller går tidigt, eller stannar hela tiden men fipplar med något helt annat för att distrahera det som vill åt oss. Närvarande frånvarande. Modiga rädda. Trötta kraftfulla. Och om alla bara, vi också, skulle anstränga sig lite mer för att inte döma, för att inte spekulera, tänka ett steg till och tänka: jag behöver inte tänka. Jag behöver bara bemöta andra som att vi alla gör vårt yttersta. Mest hela tiden. Vi står ibland i situationer som känns svåra att bemästra. Ändå hanterar vi dem. Och vet ni? Vi gör det så bra.

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

4 ERA-strategier vid ensamhet

Hej vänner! Hur ÄR läget med er? För hur mår man egentligen en måndagseftermiddag såhär den 3 december 2018? Fyfan (!!) vad många saker det finns att ha ångest över nu?? Mörkret? Kylan? MILJÖN? Julen? Pengar? Gud, jag kan checka i alla kategorier.

Men jag är inte här för att sprida depp, utan för att komma med en lösning på några av problemen som kan komma med känslan av den här årstiden – nämligen ensamhetskänslor. Fast egentligen är väl inte det här årstiden så himla speciell, eftersom att ensamhetskänslor har en tendens att uppkomma när de minst anas.

IMG_7085

Oavsett vilken årstid det är, vilken situation du befinner dig i, vilka du omger dig med och hur du mår, kan ensamhetskänslorna kännas som ett slag rakt över näsbenet. Du hittar dig själv längst ner på djupet av en grop, utan att hitta ett enda sätt att ta dig upp. Som att golvet du stod på bara slukades ner i en ocean av ingenting. Så känns det i alla fall för mig. Ofta kom ensamhetskänslan när jag var i rum som fylldes av människor jag inte kunde relatera till. Där det inte fanns ett enda känslomässigt halmstrå att ta tag i. Ofta handlade det bara om psykiska hinder jag satt upp hos mig själv, som att jag kände mig för ful, tråkig eller töntig för att ”få” vara på en viss plats. Som att alla andra skulle se hur ”fel” jag egentligen var och genomskåda mig. Ibland kom känslorna när jag låg hemma i mammas soffa. Bara sådär.

Oavsett när känslorna kommer, är de otroligt tuffa att ta sig igenom. Därför tänkte jag lista mina bästa ERA-strategier för när jag känner mig ensam.

1, Distrahera

2, Icke-värdera

3, Rationalisera

4, Relatera

(hur käckt?) (haha ja, käck stavas så. Jag googlade)

Distrahera: Tillåt dig själv att fly. Ta tag i problemet senare, när du inte känner samma smärta. Låt det kortsiktiga gå före det långsiktiga för en stund. Kolla på en film, lyssna på en låt, rita mandala eller YouTubea det du gillar.

Icke-värdera: Detta är en av de svåraste punkterna, men de fungerar också väldigt bra. Försök att inte värdera känslan negativt. Den är där – men en känsla är egentligen bara ett uttryck för någonting annat. Se det som ett moln som är där men bara seglar förbi. Googla på ”moln på himlen, mindfullness” eller liknande så kan ni läsa mer!

Rationalisera: Ofta är grundemotionen inom psykisk ohälsa och ångest, rädsla. Ensamhetskänslan kommer alltså från att du är rädd för att ingen vill vara med dig eller vad det nu kan vara. Det är okej att känna så, men det är i 99,9% inte sant. Försök tänka att ensamhetskänslor är en del av ångestproblematiken och att liknande känslor lätt kan komma när man känner sig nere. Ta dem på allvar, men förstå att de inte reella.

Relatera: Säg till någon! Berätta hur du känner, så kan jag nästan lova att den du berättar för har känt någonting liknande någon gång i sitt liv. Det är skönt att i ensamhetskänslan inse att man inte är ensam. Det är i alla fall skönare att känna sig ensam tillsammans med någon, än att göra det själv.

IMG_6973

Här har ni tre fyllon på bal, som försöker att alltid skriva till varandra när vi känner oss ensamma. Ett enkelt ”nu känner jag mig ensam” räcker väl.

PUSS /E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

UPPDATERING

WOW, vilken paus? Det har varit lite fött här på bloggen, men vi har faktiskt saker att skylla på.

Hur som helst! Det största som har hänt i mitt liv de senaste veckorna är att jag sedan två veckor tillbaka har halverat min dos antidepp.

Jag började äta medicin för psyket i oktober 2013. Jag har sedan dess bara höjt min dos, samt ändrat medicin för att kunna höja ännu mer, till 150 mg. Nu har jag alltså ätit psykofarmaka i över 5 år, vilket har hjälpt mig enormt mycket. Medicinen hjälpte mig att ta mig upp ur sängen när jag inte kunde det, och när jag jag hamnade i en dipp igen höjde jag ännu mer. I december 2016 bytte jag medicin för att jag inte kände någon verkan längre. Det gjorde att jag återigen kunde ta mig an vardagen och jobba med Pillerpodden.

De senaste 6 månaderna har jag känt att livet har varit så pass stabilt att jag börjat fundera på vem jag ”är” utan medicinen. Kommer min känslosamma sida komma fram ännu mer? Kommer min sexlust att påverkas? Kommer jag inte känna mig lika likgiltig längre? Eller är det ”den” jag är?

IMG_6294

Jag började också tro på att det var dags för mig att testa leva utan medicin. Men det är viktigt här att understryka att jag diskuterade det här med en läkare. Att sluta tvärt har jag också testat, men det gick inte bra och det slutade med att jag grät konstant i 4 dagar. Att testa att leva utan medicin känns läskigt, men jag upplever att jag är redo att prova.

En annan smak att påpeka, är att anledningen till att jag vill testa att dra ner på medicinen, är inte för att jag inte vill äta medicin. Jag älskar antidepp och allt den gett mig. Men om jag nu skulle kunna leva ett liv utan den, ser jag bara det som ett ytterligare steg. Det är också ett ypperligt tillfälle i livet nu, när jag känner att jag har rutiner, stabilitet och närhet.

För 18 dagar sedan började jag att dra ner på dosen genom att enligt läkarens råd halvera den. Den medicin som jag äter är en medicin där det går att göra så. Med andra mediciner krävs det kanske att du börjar med att gå ner 10%. Men här får du lyssna på din läkare.

IMG_4062

Jag var rädd att börja känna utsättningssymptom, då jag vet hur det känns och inte alls såg fram emot det. MEN! Jag har inte känt av sänkningen någonting alls. Inte ens en litet ångestkänsla. I måndags var jag hos doktorn på ett uppföljningsmöte, som sa att jag skulle fortsätta äta halva dosen minst några månader till, för att se att det är lika stabilt. Han skrev även ut tabletter med 37,5 (vilket är 25% av avd jag äter nu), som han sa att jag kunde börja ta när det blev lite ljusare ute. Om ungefär 6 månader ska jag tillbaka, för att se hur det fungerar och kanske kan jag testa att sluta helt.

Än så länge märker jag som sagt ingen skillnad på mitt psyke eller humör, men jag vet inte hur det kommer att se ut i framtiden. Jag ser inte det här som någon stor grej egentligen. Det känns bara spännande att se om jag kommer att känna mer eller mindre.

Självklart kommer ni att få följa med på den här resan! Och kom ihåg att det är DU som måste ta kontakt med din läkare för att följa upp din medicin. Ta makten över livet!

IMG_6910

P.s. Du som känner dig stressad över att du äter medicin, eller funderar på om du ska sluta. Gör INGA förhastade grejer. Det är absolut ingen stress, och det är bättre att äta lite för länge och lite för mycket, än att äta i för kort tid utan att känna någon förbättring. Ring närmsta läkaren för att prata om din situation!

PUSS

/E

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..