När man inte mår bra

Sist jag grät var det januari. Jag vet att det finns de som inte gråter på år och som ändå tycker att allt är toppen, men när jag tittar tillbaka på min situation var det ett tydligt tecken på att något var fel.

I måndags var det som att någon kom och la ett mörkt, tjockt och äckligt fuktigt täcke över mig. Plötsligt kändes allt motigt. Det kändes som att jag hade klister mellan fingrarna och de kunde inte alls dansa över skrivbordets tangenter som förut. Att andas kändes tungt. Framför allt kändes det som att något brann och sved inne i bröstkorgen och i magen.

Jag satt på ett café i en galleria och hade en halvtimme kvar innan en person skulle dyka upp som jag skulle intervjua. Inget avancerat egentligen, utan en lättsam och kort intervju som jag utan problem skulle klara av. Ändå var känslan när jag satt där så konstig. Jag kunde bara inte i min vildaste fantasi förstå HUR jag skulle lyckas göra intervjun. Det fanns inga riktiga hinder. Jag hade bra batteriprocent på datorn och en bra plats på caféet. Personen i fråga skulle dyka upp som planerat, frågorna var förberedda och det var inga som helst fel på min röst så att ställa dem skulle inte heller vara några problem. Ändå kunde jag bara inte förstå hur jag skulle klara av det. Det kändes helt omöjligt.

Men jag gjorde det. Kanske av samma anledning som jag de senaste veckorna tvingat mig själv att åka tunnelbana, sitta på caféer och jobba och hänga på stimmiga gymmet trots att det gång på gång framkallat panikångestkänslor. Jag har blivit förbannad på ångesten och inte velat att den skulle hindra mig i mitt liv och utsatt mig för allt som är jobbigt i hopp om att det skulle funka som någon hobby-KBT. Tanken att jag borde ringa min doktor och be om att få ta några terapisamtal hos psykologen jag gått till för några år sen har legat i bakhuvudet länge, men det har inte blivit av eftersom jag prioriterat annat.

Efter intervjun gick jag hela vägen hem, jag orkade bara inte ta mig ner i tunnelbanan och riskera stressen den medför. På vägen ringde jag min läkare. Jag kände att jag inte kunde hantera det här längre, min egen KBT funkade ju uppenbarligen inte och nu var ångestkänslan mer konstant än något som kom i attacker. Jag kände mig så rädd. En sköterska svarade och jag bad om att få en telefontid till doktorn. Det fick jag. Men först en och en halv vecka senare. Då kom första gråten sen januari. Hur skulle jag kunna vänta i en och en halv vecka på att en remiss skulle bli skickad som i sin tur skulle betyda upp till ytterligare fyra veckors väntan på hjälp. Jag visste inte ens hur jag skulle klara känslan där och då, hur skulle jag klara den i flera veckor till utan hjälp?

Så kom jag ihåg att man som nybliven förälder kan få hjälp genom BVC att få kontakt med personer som kan hjälpa. Ja, det kändes ju lite tveksamt om jag som har en snart 10-månadersbebi räknas som nybliven mamma men det var verkligen värt ett försök. Och ja, jag fick numret till en psykiatrisk mottagning som kunde hjälpa mig bara två dagar senare. De konstaterade att min hjärna är överbelastad, att min hobby-KBT antagligen mer stjälpt än hjälpt mig (man sätter så lätt ribban alldeles, alldeles för högt) och att jag antagligen har en rejäl ångest i kroppen efter en för lång period av stress och press.

Det störiga är ju att allt egentligen är bra nu. Jag har landat i min föräldraroll, vi har ett underbart boende på gång, Martins och min relation är fin och jag har fått många jobbuppdrag. Med facit i hand, kanske lite för många. Men det är ju ofta så med ångest, att den kommer som en baksmälla efter det jobbiga. Det senaste året har jag gått igenom många prövningar men inte ägnat en dag åt återhämtning – tillslut säger kroppen och hjärna ifrån. Uppenbarligen.

Sen i måndags har jag gråtit många, många, många gånger. Dels av panikkänslor i rädsla för att ångestkänslorna aldrig ska försvinna och dels för att jag är så himla ledsen för att det har blivit såhär. Jag vill kunna fungera normalt, hoppa på allt det roliga som händer, sköta bloggen som vanligt och framför allt kunna vara med min son som vanligt utan att känna efter ångest hela tiden, men just nu är jag väldigt skör och vill ha sällskap hela tiden som en livboj.

Fokus just nu ligger på återhämtning. Vila, och att stå ut med att ångesten måste få pysa ut ur kroppen. Jag ska göra sånt som jag mår bra av, vilket inte alltid är så jäkla lätt i det här läget när man känner att ångesten hänger med som en oinbjuden och sjukt otrevlig gäst även på annars härliga aktiviteter. Promenader hjälper. Att gråta släpper på spänningarna, och att yoga förebygger stressen som jag mår dåligt av. Jag har också märkt att jordgubbsätande bringar minst fem sekunders lättnad oavsett ångestgrad, hehe. Sen har jag också turen att ha ett par lena bebiskinder att pussa på, vars ägare skiter blanka fan i min ångest.

Det här är fruktansvärt jobbigt, men det går i vågor. Snart kommer de positiva stunderna väga över, men det går inte över en natt. Jag har varit väldigt nojig med hur jag ska göra med bloggen, för visst kan jag låtsas att allt är som vanligt och att alla våra fikor och utemiddagar bara här härliga och inte alls ett resultat av att jag behöver distraherande miljöombyte och extra feelgood. Men så vet jag ju också att även om jag känner mig som världens ensammaste psyko i detta så är det långt ifrån sanningen. Jag vet att ni är fler som antingen är i, har varit i eller kommer att hamna i såna här svackor och då tror och hoppas jag att det hjälper både er och mig att prata om det svåra. Livet är inte bara happy happy utan går upp och ner för alla. Även en bloggperson.

  1. Börja typ grina rakt ut på tuben av inlägget. Fyfan vad ångest är vidrigt. Haft det i perioder under flera år, du fick mig att inse att jag borde gå i kbt igen då jag reagerade så starkt och fick sån hög igenkänningsfaktor av inlägget…

    Bara att maila om du vill bolla med någon <3

  2. Av att läsa ditt inlägg fick jag en extra spark. Jag har föesökt få hjälp i fyra år av min ångest mdn ingen bryr sig och jag har börjat ge upp. Hade börjat tänka att jag skulle fortsätta som innan tills jag gick kn i väggen, det handlar om veckor tills dess. Men efter att ha lst ditt inlägg vill jag fortsätta kämpa!

    Du är en kämpe och jag tycker du gör ett fantastiskt jobb! Styrkekramar!!!!

  3. Ibland är det så ”lätt” att skjuta undan all ångest och bara köra på, men det kommer ju alltid ikapp tillslut.. Gärna dubbelt så hårt. Hoppas det vänder för dig och att du kan hitta en bra balans i vardagen med Bo, jobb och egentid! Bebis och långa promenader, om man kan lägga oron åt sidan, låter som en väldigt bra och härlig återhämtning 🙂

    /En som kör på lite till och väntar på ett rejält bakslag

  4. TACK! för din uppriktiga och personliga text. Jag, och säkerligen många med mig, känner igen det så väl. Det är starkt av dig att stå upp för att livet inte bara är glittrigt hela tiden. Och bra att du nu tagit det på allvar och ska få hjälp. Det behöver vi alla då och då. Ta hand om dig Josefin!

  5. Åh fina Josefin ta hand om dig! Vi känner ju inte varandra, vilket är himla orättvist, för det känns som om jag känner dig. Jag tänker att som vän så finns man här fast det blir jobbigt, blogga så mycket som du orkar! Du är grym på att uppdatera men ta hand om dig, för utan dig ingen blogg. Har också mått dåligt och fått liknande känslor just pga prestation, att man inte ber om hjälp och att man förväntas klara av så mycket. I mitt fall som student och nyexad, kan tänka mig att det kanske blir lite så som ny mamma som frilansar och inte kan vara hemma som vi som är anställda på företag, att man har mycket outtalade förväntningar på sig från andra kvinnor.
    Kan återigen tipsa om yoga with Adriene, hon blir som en lugnande vän där borta i USA. Hoppas att du hittar nåt som funkar för dig och glöm inte att det är okej att skifta fokus, man måste funka för att göra ett bra jobb och allt måste inte vara så perfekt. Massa kramar till dig och ta den tid du behöver för att hitta dina mål igen! 🙂

  6. Du är helt fantastiskt stark och bra som berättar om detta när du är mitt inne i det. Jag har själv varit där och kan bara säga att det blir bättre, men inte utan det där viktiga med att ta hand om sig själv. Prioritera det och gör det du behöver för att må bra igen.

    Heja dig!

  7. Här kommer en stor kram! Var rädd om dig och sätt dig först (du vet syrgasmasken på de vuxna först och hjälp sedan barnen). Ta all hjälp du kan få och var inte rädd för att stänga av och göra det du behöver för att komma tillbaka. Låt det ta tid, annars tar det ännu längre tid, om du förstår 🙂 Jag var där för två år sedan, precis där du är nu, och jag är så tacksam (låter konstigt men sant) att den lilla kraschen kom, för annars skulle jag inte varit tvungen att pausa, ändra mitt iv, mina tankar, ALLT. Nu är livet mycket bättre och jag hoppas att du kan komma dit också. KRAM!

  8. Men åh fina Josefin. Vet hur det känns med tanken på att sådana känslor aldrig ska försvinna, det är så hemskt. Hoppas du får tid att vila och återhämta dig! Och bra att du tog hjälp. Kram <3

  9. Känner igen mig så i det du skriver. Fick anorexi vintern efter studenten och sedan dess har jag också levt med ångest i olika former. Det är svinjobbigt men det är viktigt att komma ihåg att de stunder man mår lite bättre, och fortsätta kämpa. Du är stark Josefin, men tillåt dig må som du gör, gråt när du behöver – ofta hjälper det, iaf ett litet tag. Bra att du fått kontakt med någon som kan underlätta för dig! Sist men nog viktigast, så är du en underbart fin människa, inifrån och ut, det är så tydligt trots att jag aldrig mött dig. Många värmande kramar, gå nu och pussa på lille Bo och se hans glädje över att det är just du som pussar på honom ♥

  10. Åh, förstår dig så väl. I trean i gymnasiet blev jag utbränd och låg däckad i tre år, fram tills i höstas då jag kände att jag (förhoppningsvis) skulle klara av att börja plugga på universitet. Med erfarenhet blir det också lättare att hantera stress, ångest och panik, även om det aldrig blir lätt. Men bättre, det blir det. Mycket bättre!!! Man får ta det som att kroppen knackar en lite på axeln och ber en att lyssna bättre. Det är den ju värd.

    Jag vet inte om du känner till terapiformen som innebär att man plockar fram den ”lilla” personen i sig. När man själv var liten. Jag fick göra det för första gången när jag gick i terapi och det kändes så otroligt starkt. För innerst inne, bakom fasaden av yta, karriär och allt vad det är, så sitter den fyraåriga Elvira och ber om hjälp. Jag blir så öm i hjärtat, och tårögd, bara av att tänka på henne. Jag vill inte på något sätt skada henne, och på så vis blir det också lättare att ta hand om sig själv, i vuxen person. Kanske låter det luddigt när man inte känt på det själv, men det hjälper mig emellanåt i vilket fall som helst. Jag tror de flesta värnar om det lilla, lilla barnet man en gång var, och det barnet finns ju kvar i hjärtat på en.

    Ta hand om dig och lyssna på kroppen! Det ÄR inte farligt att stänga ner hela omvärlden, om det är det som krävs. Läskigt? Ja, jätte! Men SÅ skönt när man faktiskt kommit över tröskeln och gjort det. Värna om dig själv och din snälla kropp! Kram!!

    1. Åh, det där med att tänka på sig själv som liten känner jag igen mig i själv så väl. Vill ju bara skydda mig själv och ge mitt barn-jag en kram typ hehe. Hör ju hur luddigt det låter, men förstår precis hur du menar!
      Kram

  11. Tack, för detta inlägg!
    Jag är nyss hemkommen från en resa, under vilken jag fick sådan grov ångest att jag trodde jag skulle dö av den dova, outhärdliga smärtan. Jag trodde aldrig jag skulle komma hem. Nu sitter jag här och känner mig uppgiven, så tack för ditt inlägg, vi är inte ensamma!

  12. Hej,
    Jag har stressat & pressat som en tok de senaste åren med heltidsjobb & heltidsstudier, plus övriga engagemang. Det har funkat, även om jag har varit en zombie under vissa perioder.
    För två veckor sedan fick jag ett tidigt missfall, det var inte planerat och jag är inte i en stabil relation. Även om en bebis inte hade varit lämpligt just nu så sprack hela min tillvaro av detta.
    Jag har bölat, verkligen storgråtit, mer eller mindre konstant de senaste veckorna. Jag vet varken ut eller in längre. Ska jag verkligen fortsätta min utbildning? Kommer jag aldrig kunna få barn? Vill jag överhuvudtaget göra något med mitt liv? Det känns som all livslust har försvunnit, och jag har ingen att prata med. Det är så jävla ensamt.

    Så, jag förstår, i den mån man nu kan förstå vad som händer i någon annans själ, hur du har det. Skönt att du får hjälp, man behöver vara svag ibland för att kunna vara stark. Kram!

  13. Känner att jag bara måste skriva och skänka en kram! Det är tufft dessa svackor, men förhoppningsvis kan man ta sig upp igen. Vet själv ärligt talat inte hur man ska hantera ångest, prestation och allt sånt.. De tycks alltid återkomma trots allt. Promenader låter lysande, så skönt att bara strosa omkring och låta allt skölja av en. Jag går gärna på skogsstigar, det är så befriande. Tur du har Martin och lilla Bo omkring dig. Tänker på dig! <3

  14. Gud vad sjukt! Det hade verkligen kunnat vara jag som skrivit det här. Jag är dock bara 15 bast och har ingen bebis men i måndags rasade bara allt för mig och ångesten och paniken ligger som en tjock dimma över mig. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att må bra igen. Det är fantastiskt att du pallar skriva om sånt här i din blogg. Ingen är ju ensam om något sånt här även om det känns som att ingen annan i hela världen någonsin har mått sämre än en själv. Jag hoppas innerligt att du mår bättre snart och att du är bättre på att hantera det än jag. Stor kram

    1. Idun! Du är inte ensam, det här är så otroligt vanligt. Se bara på det här inlägget som jag publicerade bara för en liten stund och som redan har cirka 20 igenkännande kommentarer. Det kommer bli bättre, både för dig och för mig. Det här är kroppens och hjärnans sätt att säga till att vi måste ta bättre hand om oss själva, och när vi har jobbat oss igenom det här skitiga och börjat leva lite snällare mot oss själva kommer det bli mycket lättare att hantera. Jag LOVAR dig det. Men, man kan inte vara stark alltid och sånt här kan det vara bra att få hjälp att ta sig ur. Prata med dina föräldrar och vänner om känslorna. Ring Vårdcentralen och berätta om dina problem (förminska inget utan var brutalt ärlig!) så att de kan ge dig den hjälp du behöver för att komma upp ur den här svackan. Igen – det kommer bli bra. Stor kram! <3

  15. Åh Josefin, livet är så knepigt ibland. Jag önskar så otroligt att du snart känner dig bättre. Det är viktigt att du kommer ihåg att du är en fantastisk person som gör så gott du kan och orkar. Du är inte panikångesten, du är Josefin. Jag förstår precis hur du känner. Jag kämpar varje dag för att inte skada mig själv och tror innerst inne att det kommer kännas lite bättre någon gång i framtiden. Utan stödet från min bästa vän skulle jag inte tagit mig såhär långt. Jag vet att du har en fantastisk sfär av personer som bryr sig, även om det kan vara svårt att släppa in dem. Ta allt i din takt och tillåt dig själv att ta det lugnt. Det är toppen att du söker hjälp, bara det är ett steg i sig. Superstora kramar <3

  16. Kram Josefin! Har läst din blogg sedan du blev gravid med B ungefär, och jag fick själv barn för ca 5 månader sedan. Jag har dock aldrig kommenterat men nu fick jag tummen ur äntligen.
    Känner såååå igen mig i det du skriver då jag pga. olika saker haft ångest till och från under några år. Detta har jag gått i samtalsterapi för vilket verkligen hjälpt mig supermycket! Sen jag blev mamma har det ju inte alltid funnits lika mycket tid att känna efter hur jag mår (på gott och ont), men ibland då ångest och stress flåsar mig i nacken blir jag så himla rädd. Du är inte ensam, även om det ibland kan kännas så. Rå om dig och försök att bara göra saker som får dig att må lite lite bättre, men våga också boka av och boka om ifall det i sista stund är det du behöver. Massor med kramar!!!!!

  17. Vilket fint inlägg! Att må dåligt är så oerhört vanligt, att prata om det är ovanligt, en kombination som inte riktigt går ihop för att känna sig ensam gör att man mår sämre. Men du är såklart absolut inte ensam. 🙂 Det sköna är att det går över! Visst finns det risk för att det kommer tillbaka, men det är okej. Man KAN inte må bra hela tiden, så enkelt är det. Ta hand om dig. Kram!

  18. Usch, den där hemska hemska känslan känner jag igen så väl. Men är tacksam över att jag åtminstone inte känt så mer än nån dag under det här senaste året som nybliven förälder, oftast i samband med bebisens intensiva utvecklingsfaser. Har ofta känt att ”alla andra” verkar hitta på så mycket och prestera så himla mycket trots bebis och känt mig som en ”slacker” som mest fokuserat på att överleva dagarna för det är ju ändå så otroligt mycket att tänka på hela tiden. Men kan nog känna nu att genom att ha satt ribban väldigt lågt har jag nog sluppit massa ångest, och tack och lov för det! Massa massa kramar till dig! Det där mörkret är så fruktansvärt hemskt! Är väldigt rädd att jag hamnar där igen jag också när jag återgår till att vara arbetslös i sommar och all den där fruktansvärda pressen och stressen över ”vad vill jag göra med mitt liv, vad borde jag göra” och medvetenheten om att arbetsförmedlingen vill att jag gör VAD SOM HELST bara jag slutar vara så värdelös och stresskänslig… Hua.

  19. Åh Josefin, tack för att du delar med dig! Jag har själv precis tagit mig ur en stressfylld ich jobbig period där all lust och livsglädje lixom varit som bortblåst. Bra att du tagit hjälp, det är ett stort steg i rätt riktning, och kom ihåg att det vänder! Stor kram från en som troget följt dig blogg sen i somras men som hitils inte lämnat något avtryck…

  20. Är i en likadan period just nu och känner igen mig till hundra jäkla procent. Ta hand om dig! Kramar <3

  21. Å, Josefin! Så leit å lese at du har det vanskelig, men så bra at du har fått tatt grep og at det blir forandringer! Jeg har selv vært nedbrutt i stressende perioder, og vet hvordan det tærer på hele ens personlighet. Men kjenner seg ikke som seg selv. Det er veldig bra at du skal gå til noen og snakke om det. Jeg har lest bloggen din i ca ett år, og har tenkt at det er veldig mye som har skjedd! Du flyttet først en gang midt i første gravid-trøttheten, så jobbet på veckorevyen som redaktør frem til du fødte, så sjonglerte du baby og jobb fra første stund på en imponerende måte. Jeg tenkte fra min sofa – hvor får hun all sin energi ifra? Du har forholdt deg til magesykommen din, hjulpet din samboer gjennom hand krise (som han var åpen om i podcasten sin), byttet kjøkken (som du fant veldig stressende), mestret frilans-livet (tøft nok i seg selv) og så leilighetskjøp og – salg på toppen av dette. Ikke rart at du er utslitt, kjære du. Ta vare på deg selv, unngå stressende situasjoner og bare gjør det du har lyst til. Ikke føl press med å holde samme blogg-tempo som før.
    Hilsen Nina i Norge 🙂 Gravid i uke 23 og også veldig glad i jordbær for tiden. Klem

  22. Fyfan vad starkt det är av dig att skriva det här. Jag kan vet bara själv hur jävla svårt det är att skriva om jobbiga saker, gör typ ont när man skriver. Tack för att du delade med dig och hoppas det blir bättre, men om det tar tid, ja då tar det fan tid. Det jag lärt mig av att må dåligt att ibland så tar det bara tid att må bättre. Man kan inte skynda sig igenom det onda.

    Kram/Tina

  23. Så modigt av dig att dela med dig av detta som man själv tycker är så skämmigt att prata om, varför är det det egentligen så vi behöver prata mer om sånt här! Min kropp kollapsade häromdagen bara av att jag kört på trots maximal sömnbrist en längre period med en 6 mån bebis. Nu snackar jag bara av vanliga aktiviteter som jag inte velat avboka och inte 360 andra saker + jobb som du också behövt tackla. Inte konstigt att det blir så, kroppen och hjärnan säger ifrån när man försöker med omänskliga saker. Vi måste sluta att jämföra oss med alla andra 🙁 Jag sa till min kompis häromdagen, att det är så pinsamt att jag fått magkatarr bara av att vara mammaledig. Jag menar bara ordet mammaledig insinuerar att du är ledig på nått vis, fast verkligheten är snarare tvärtom :/ *styrkekram till dig! ta saker i din takt och tänk på dig själv!

  24. Åh vad jag känner med dig Josefin! Jag har sedan några år tillbaka fått diagnosen PAD, panikångest syndrom som jag gått kbt och medicinerats för. Gjort uppehåll med medicinering under graviditet och amning (har en son på 5år och även en dotter på 8månader) så har haft en tung period nu som tvåbarns mamma. Ångesten har legat som ett molntäcke över min bebis bubbla och efter en lång tids sömnbrist så sa kroppen ifrån. Jag håller nu på att trappa ner amningen för att få kunna börja om med medicin för att jag ska kunna börja må bra igen och leva det liv jag vill. Du har gjort som jag, tagit beslutet att leva ett bättre liv där du kan må bättre. Vägen dit kanske är lång pch guppig, men vi kommer dit inom sin tid. Vi klarar det här du och jag 🙂

  25. Stor styrkekram o såå modigt att du vågar berätta om din ångest! Sånt här ger styrka åt andra i din situation. All lycka till till dig. Var inte rädd för att be om hjälp, det var jag o det hjälper ingen. Kram o tack för en ärlig o härlig blogg!

  26. Fina du! Jag skickar en stor virtuell kram! Vi bloggläsare kommer inte överge dig och din blogg om du känner att du behöver ta en paus, fokusera på att bli bra! <3

  27. Usch va jobbigt, du är stark som berättar och som skaffar hjälp! Ta det lugnt och krya på dig fina du

  28. Tack att du delar med dig dina tankar, speciellt när du är mitt inne i det och att du är så ärlig! Jag hadde ockå en period som var väldigt tung, men den gick över och det kommer det göra hos dig också! Det blir bra! Kram på dig

  29. Hej Josefin! Det kommer att gå över. Du kommer att må bra igen! Det lovar jag dig. Jag kan göra det, för jag har mått precis som du beskriver och trodde att det var så sjukt kört. Men det är det inte! Många kramar och varma tankar till dig <3

  30. Usch, känner igen mig. Den smyger sig på sådär ibland och plötsligt är det det enda man tänker på: ”hur ska jag bli av med det här jävla trycket över revbenen?”. Jag fattar aldrig vad den beror på heller, och när den är där känns ingenting kul och jag längtar bara hem till soffan och tv:en, och när jag väl ligger där nerbäddad under en filt får jag ångest över att jag är världens tråkigaste person. ”Det är okej att vara tråkig ibland” säger alla, men det är så omöjligt att ta åt sig av det när man väl ligger där och man är 20 år och student och alla ens kompisar är på fest typ dygnet runt och snart är det för sent och jag är gammal och då kommer jag ångra alla dagar jag stannade hemma. NEJ FY hatar ångest. Skönt att du delar med dig iallafall, på något vis blir det bättre när man vet att man inte är ensam. Och med tanke på alla kommentarer här är varken du eller jag ensamma om att känna såhär 🙂

    KRAM!!!

  31. Åh fina Josefin! Känner igen så mycket och vill bara skicka massa styrka och pepp! Jag hoppas verkligen att du kan försöka stänga av pressen att du ska blogga för vår skull, det är för din skull och vi finns här utan tvång. Har sagt det förut men ta hand om dig <3

  32. Ta ledigt Josefin!! Har du varit föräldraledig en enda dag sedan bo föddes? Skit i blogg, youtube, podd osv och ät jordgubbar och vila istället! Vi läsare klarar oss utan täta och uttömmande uppdateringar! Ta hand om dig!!!!!

  33. Åh, TACK för detta inlägg! Det du skriver är prick så jag känner just nu och det + att få läsa alla andra kommentarer här var precis det jag behövde för att känna att 1) jag är inte ensam i detta, du är inte ensam i detta, ingen är ensam i detta och 2) jag ska ringa vårdcentralen på måndag och ta tag i ångestskiten. Att gå runt med ångest är fan det värsta jag vet men jag tror att du och alla vi som kommenterar kan klara det här tillsammans. Tack för att din blogg finns och för att du är fantastisk, ta hand om dig <3

  34. Det här fick mig att fundera. Jag har också väldigt lätt att köra på utan att lyssna på min kropp. Ska verkligen ta mg en tankeställare. Stor kram på dig, och hoppas det känns bättre snart <3

    1. Måste bara tillägga, att va inte rädd för att vila från blogg, youtube etc ett tag, vi klarar oss och vill att DU ska må bra!

  35. Här är en till som känner igen sig. Jag hade det väldigt tufft privat under hela min gymnasietid, men körde bara på med studier och annat och lyckades väldigt bra. Jag var liksom inne i survival mode och kände mig ostoppbar. Efter det, när jag faktiskt levde mitt drömliv mådde jag bara sämre och sämre tills jag gick runt med sådana panikkänslor att jag såg prickar framför ögonen. Det är så surt att ångesten slår till just när manannars faktiskt har chansen att njuta av livet. Förutom det dåliga måendet hade jag dåligt samvete över att jag inte kunde uppskatta nuet. Idag mår jag så mycket bättre, men skäms över att jag kraschade och över att jag inte klarade sånt som ”alla andra” gör utan problem. Därför betyder det oerhört mycket att du och andra här i kommentarsfältet delar med er. Stort tack + krya på dig-kram + digitala jordgubbar och choklad! Det kommer att bli bättre även om det inte känns så just nu 🙂

  36. åh! Fina,underbara människa (som jag inte känner alls, men det känns ju lite så) vad jag känner med dig. Vet precis hur det känns och blir så glad att du orkar/vill/vågar skriva om detta svåra ämne. Skickar massa styrkekramar till dig!
    /från en som vet ungefär hur det är

  37. Hej Josefin, vill bara skicka en stöttande kram. Jag vet precis hur jobbigt ångest är och lider med dig, men du har gjort något åt situationen och det kommer bli bättre. Så modigt av dig att våga skriva om det här när du är mitt i det. Kram och ta hand om dig!

  38. Sänder bara en massa omtanke och kramar, känner så väl igen det du skriver! Ta det lugnt och ta hand om dig!! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  39. Jag älskar dig mest i världen ska du veta ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  40. Några tips på vad som hjälpte mig:
    Umgås bara med personer du känner dig trygg med, undvik sociala situationer där du känner att du måste ”prestera”.
    Träna yoga/meditation.
    Ha fasta mat och sovrutiner.
    Se bara lättsamma filmer och tv-program och läs bara lättsamma trevliga böcker.
    Tillåt dig att säga nej till att lyssna på alla andras bekymmer och problem, förklara att du mår dåligt själv, och tyvärr inte orkar nu. Bra vänner förstår och finns kvar ändå.
    Hoppas att du snart hittar din väg till att må bättre! Kramar

  41. Har följt dig länge och vill bara skicka en kram!!
    Du är fantastisk och tack för att du delar med dig. <3

  42. Det låter hemskt. Känner igen mig i en del medan andra saker du beskriver såklart är främmande för mig. Jag är i vilket fall superglad att du skriver om det här även om det kanske inte kändes helt självklart. Det är viktigt och jag tror verkligen att det blir bättre för både dig och andra om vi pratar om att livet (tyvärr) är så ibland. Lite ledsamt är dock att det känns som en våg av ångest, stress, depressioner etc går över mina kretsar nu (ja, jag räknar dig dit även om vi inte direkt hänger irl). Jag har haft min beskärda del men nu är jag rädd att det liksom är ”min tur” igen snart – även om det såklart inte fungerar så. Tvärtom hoppas jag att det kan få mig att ta lite extra hand om mig själv och hålla uppsikt över hur jag mår – därför är jag så tacksam att du pratar om detta och hoppas (och tror) att det inte bara är jag som förhoppningsvis blir hjälpt av det, utan många många.
    Stor kram Josefin!

  43. Himla fint att du vågar skriva om detta. Vi är så många i samma situation och gång på gång blir det svart på vitt hur viktigt det kan vara med hjälp PÅ EN GÅNG. Jag skulle vilja tipsa om UDDA (Ung Depression och Dess Anhöriga). Jag har sedan ett år tillbaka haft en kuddis. Denna person har varit min mailkontakt genom ett jäkligt jobbigt år med depression, ångest och panikattacker. Det bästa med dom är att inte ha en bestämd tid i veckan (som med psykolog) utan man kan höra av sig precis när man vill och behöver. De är inga psykologer utan en kompis och kudde i ett (kuddis), en medmänniska och någon som varit i samma situation. Det går även att träffas och/eller prata i telefon beroende på vad man föredrar. Vi måste släppa på trycket, våga prata om detta och sluta att försöka vara superpersoner allihop. Massa kramar och tack för en bra och mysig blogg!

  44. Åh fina Josefine, jag läser din blogg flera gånger om dagen (för att den är typ bäst) men har aldrig tänkt på att kommentera förrän nu. Du är så stark som vågar skriva om det här inför så stor publik. Kämpa på så blir det bättre, tror att jag med säkerhet kan säga att alla vi som läser din blogg står bakom och stöttar dig. Kram!

  45. Josefine! Jag vet precis hur det känns att vara rädd för att det alltid ska kännas så där helvetes hemskt. Har haft massor av problem med ångest, hösten 13 grät jag flera gånger om dagen, på jobbet också, och kände mig ständigt tom. Hade nyss blivit tillsammans med världens finaste kille, hade massa härliga planer för vintern och förstod bara inte varför jag mådde så dåligt! I mitt fall blev räddningen antidepressiva. Många är rädda för att få psykofarma, jag var också det, men är situationen ohållbar som det var för mig så kan det verkligen vara räddningen! Självklart ska man reda ut sina problem men medicinen var en stor hjälp på vägen för mig. Jag åt citolopram i 4 månader och mådde så otroligt mycket bättre. Det är inte beroendeframkallande och det var inga problem att sluta. Vad jag vill säga med det hör inlägget är att medicin faktiskt är ett alternativ, många slår bort det för att de ”bara” har ångest.

    Håller alla tummar och tår för att du snart mår bättre! Massor med kramar!

  46. Du är så bra, Josefin! Din uppriktighet gör en eftertänksam och påminner om vikten av att ta hand om sig själv också. Hundra kramar till dig, jag hoppas att du snart känner dig bättre!

  47. Usch vad jag känner igen mig. Och Gud vad jag är tacksam över att du tar upp detta, och dessutom är så otroligt duktig på att sätta ord på det som är så himla diffust. Är mitt i en ångestsvacka själv och försöker hitta på grejer jag tycker om att göra, men det går bara inte när det är nåt som tynger så mycket. Jag hoppas det går över snart, för både dig, mig och alla andra i samma sits. Tills den dagen får vi försöka se det som att vi alla har varandra i att känna att livet är tungt.

    Har aldrig kommenterat din blogg innan (så dålig på sånt att det är pinsamt!!) men har följt dig under en lång tid och tycker du verkar så himla gullig och vettig! Både lättsamheter och allvar skriver du om jättebra, och det förtjänar du att höra. Krya på dig och försök känn efter vad det är du behöver göra nu för att må bättre. Kramar! <3

  48. Får ont i hjärtat av detta inlägg så måste skicka en till kram idag! Känner igen mig så mycket i det du skriver, jag har mått dåligt från och till i 2 år nu, allt började under tiden jag pluggade på en mycket tuff utbildning och jag har inte återhämtat mig än… Har halvhjärtat försökt få hjälp men det har inte varit någon som tagit det på allvar (på vårdcentralen då, min familj och sambo är mycket stöttande) så jag känner mig bara löjlig och att jag inte har några ”riktiga” problem så jag har gett upp att försöka få hjälp och tänker att det nog kommer bli bättre av sig själv. Men egentligen så vet jag innerst inne att jag borde försöka igen dock, men jag känner bara att jag inte orkar att inte få hjälp ytterliggare en gång. Nu blev det en ganska lång kommentar här men jag behövde nog skriva av mig lite 🙂 Ta hand om dig!

  49. Alltså, jag vet precis vad du känner! Jag gick in i väggen 2010 och har sedan dess kämpat om en ”normal” vardag utan gråt och deppighet. Nu är jag på rätt spår och har kunnat börja jobba. Många timmar har jag tillbringat i sängen och gråtit, och inte orkat bry mig, fast jag vill. Många timmar tillbringade i terapi där jag känner att jag kan få hjälp.

    Precis som du skriver, så tror jag på att. Man ska omge sig utav saker man mår bra utav. För mig var det ett positivt steg att vi skaffade hund och jag varje dag ”blev tvungen” att gå ut, även om det bara var korta korta rundor. Det var också någon som inte alls brydde sig om min ångest och jag kunde gråta floder i hennes päls.

    Detta är så viktigt att prata om! Tack för att du delar med dig även om det är pissigt! Kram

  50. Kärlek till dig Josefin! <3<3<3 Och ja, jag känner igen mig. Mycket. Ta den tid du behöver och gör saker som du behöver, eller inget alls för den delen. Kan vara nog ansträngande att bara finnas till. Kramar skickas genom cyberspace, om du vill ha dom! <3

  51. Tack för ditt inlägg! Fruktansvärt tråkigt att läsa att du har det så jobbigt, men samtidigt skönt att läsa att man inte är ensam. Har kämpat med ångest i många år nu och det går verkligen upp och ned hela tiden. Går på KBT, pratar mycket om det med nära och kära, gosar bebis som verkligen är bästa botet vid ångestattacker. Jag tror verkligen att det bästa är att prata prata prata och berätta för de omkring sig om hur det känns. Kämpa Josefin, vi grejar det här ❤

  52. Gud vad jag känner igen mig i din text. I vintras började jag få lite ångest, haft problem med det innan men sköt bort det ändå, och sen har jag mått rätt dåligt i perioder sedan dess och äntligen tagit tag i det nu. Precis som du skriver så får man ångest och saker känns motigt även om man vet att man har bästa förutsättningarna för det.

    Jag hoppas innerligt att du mår bättre snart igen. Även att vädret börjar bli roligare och bättre hjälper nog en del. Man får energi att ta tag i sig själv. Dessutom om man går till KBT så är det skönt om det är ett lite jobbigt möte att man kan gå ut i solen efteråt och samla ny energi på ett sätt man kanske inte kan på vintern. Lycka till så hoppas vi att det blir bättre snart! <3

  53. Ta hand om dig! Återhämtning är så himla himla viktigt, men tyvärr glöms det bort alltför ofta. Tänk, bara en graviditet och förlossning är ju världens pärs och därpå ska man ta hand om en liten. Förutom allt detta livsomvälvande har du roddat jobb, lägenhetsförsäljning o s v. Nä vet du vad, ibland är det bästa att lägga sig ner och spela död ett tag. Vila, goda med dina pojkar och skit i oss läsare/lyssnare ett tag. Vi finns kvar när världens bästa bloggerska orkar igen, hur länge det än tar! <3

  54. Mycket starkt av dig att berätta! Jag förstår ungefär hur du känner dig. Var med om något liknande efter att vi fått vårt andra barn. Fick inte sova och en riktigt jobbig sak hände där jag trodde att vår dotter skulle dö och efter det kraschade jag totalt och mest bara grät. Jag fick träffa psykolog och efter jag slutat amma fick jag börja äta medicin. Även om jag mådde mycket bättre när jag väl kunde börja medicinera också tror jag ändå att det är den som hjälpt mig upp den sista biten… Nu är jag lite nervös för att sluta med medicinen bara… Det jag vill säga är att jag skämdes så mycket under den här tiden och det var bara de närmaste som visste hur jag mådde. Jag tycker att det är så bra att du skriver om detta! Det måste sluta hyschas om psykisk ohälsa! Nu, först när jag mår bättre, har jag börjat berätta för allt fler. Löjligt att jag inte gjorde det tidigare… Bra att du lyssnar på kroppen och söker hjälp också! Och hoppas att du snart känner dig bättre…

  55. Hej Josefin!
    måste bara säga TACK för att du vågar skriva öppet om detta, ångest och psykisk ohälsa överhuvudtaget är någon som det MÅSTE talas mer om.
    Jag är idag 21 år men när jag var 19 drabbades jag av ångest, det var under första året av min utbildning och jag ville vara bäst i klassen och klara tentorna felfritt, något som kroppen sa ifrån för efter några månaders tid. Det bara kom sådär från ingenstans, och jag insåg inte att jag fått det på grund av prestationskrav och stress och det blev jag bara ännu mer stressad över, jag fick kraftiga ångestkänslor så fort jag vistades bland folk, men speciellt när jag åkte buss eller liknande då jag visste att jag var ”fast” där och ingen skulle kunna rädda mig om det skulle hända mig nåt, typ om jag skulle få en panikångestattack eller nåt, så jag fick ångest av tanken att jag skulle få panikångest kan man säga. Jag har bara fått en panikångestattack en gång, då fick jag ringa ambulansen som kom och hämtade mig just för att jag inte förstod att det var en panikångestattack, jag fick ingen luft, fick hjärtklappning och mådde illa.
    Min återhämtningstid var rätt lång med idag mår jag otroligt bra och ser min ångest som en lärdom, idag skiter jag i om jag inte klarar tentan vid första eller andra försöken, eller om jag är bättre eller sämre än nån annan i klassen, jag tror så pass mycket på mig själv att jag vet att jag kommer fixa min utbildning, och det viktigaste är ju trots allt att JAG mår bra.
    Men ska jag ge några tips, som hjälpte mig iallafall, tänk att du kommer inte ha det här hela livet, detta är en nedförsstupning i livets bergochdalbana som KOMMER att gå uppåt igen, men tillåt dig att vara där nere just nu, tillåt dig att tas om hand om nära och kära och att tagga ner med jobb/skola till den nivån du känner att du ändå klarar. För mig hjälpte det även att verkligen berätta hur jag kände för nära och kära, jag blev förvånad av hur otroligt förstående folk är och hur många som faktiskt varit i samma sits vilket får en att inse hur vanligt det faktiskt är med ångest.
    Iallafall, jag hejar på dig Josefin! och kom ihåg, det BLIR bättre, trots att man knappt kan föreställa sig hur tusan man ska ta sig dit, men det gör man, det är så vi människor funkar.

  56. Tack för att du delar med dig, jag tror det är nyttigt för många att läsa om andra som har sånna här känslor. Ångest är verkligen hemskt och jag hoppas så att det ska bli bättre för dig. Ta hand om dig.

  57. Å bästa Josefin! (Börjar skriva med tårar i ögonen) känner igen mig så himla mycket i det du beskriver, ångesten, paniken, känslan att man när som helst ska kvävas där och då. Min ångest började under första året på universitetet med på tok för höga prestationskrav på mig själv, fast egentligen började de kraven redan när vi började få betyg i skolan, alltså i årskurs 8. Sedan har det bara ökat. Det plus jobbiga händelser, ångesten över att hitta ett jobb (som betalar), massa oro, etc etc. Tankarna kan snurra på så himla fort när man kommer ner i den gropen, och de kan komma när som helst. Mitt bland folk eller när man ligger där i sängen 3 på natten och bara inte kan somna av all ångest som bara begraver en. Det är så himla starkt att du berättar om det här!! Hoppas verkligen att du snart kommer upp ur det där hemska ångesthålet, och vi finns här då!! Det viktigaste är att du mår bra, för vi vill ha kvar dig här, och utan dig ingen bra blogg! Så vila upp dig fina du och skriv om du känner för det, vi finns här och väntar på dig! Och bara så du vet har du en helt underbar blogg, och tack för att du är så stark och skriver om de här, du är inte ensam om de känslorna! Stor kram!

  58. Åh så modigt av dig att skriva detta inlägg! <3 Att allt inte bara är prima hela tiden. så skönt för oss som läser din blogg.. få se båda sidorna av livet/ditt liv. För tyvärr är ju detta med ångest och panikkänslor väldigt vanligt. Mitt kom när Elsa var nyfödd. .jag har alltid haft mycket oro i mitt liv och därför försökt att kontrollera allt. När hon kom blev det liksom ytterligare stress och kontrollbehov och panikångesten kom över mig. Att bli lämnad ensam med henne efter att min kille gick tillbaka till jobbet var asjobbigt. Jag fick hjälp via bvc. Fick en terapeut att prata med. Hade liksom med mig Elsa på dessa möten.. hon sov ju mest där i början. Jag bara pratade och pratade och var ledsen och kände mig värdelös som inte vågade åka typ tåg med Elsa eller göra sånt "som alla andra klarade av".. men tillslut blev jag mer stabil igen.  Jag kör väl också lite egen KBT och tänker på vad som gör mig trygg etc.. samt att man inte måste vara perfekt eller supersocial.. sen har jag väl landat mer i att vara förälder samt mer börjat hitta vem jag är igen.. men du kanske inte tog dig tiden till det där i början. När Bo var liten? Eller jag vet ju att du skrivit att du var mycket nojjig å så.. men kanske mest skyfflat undan det. Å så allt jobb du har. Och flytta etc etc. Försök ta en sak i taget. . Om du kan. Du är ju inte ensam och blogga gör du bara om du orkar (vi finns kvar ändå). Jag brukar försöka skriva ner allt som är jobbigt också, då får jag lite perspektiv. Ta väl hand om dig!! Massa kramar

  59. ‘Även en bloggperson’. Älskar det! Så himla befriande, ärligt och naket. Hör att du är normal precis som alla andra, man pallar inte hur mycket som helst. Du är mer än välkommen att hänga med oss för lite distraktion och ‘miljöombyte’. Stor kram vännen! P.s. HUR grym självinsikt att inte bara ringa läkare. Utan också komma underfund med hur du ska få hjälp snabbare?! Jag hade lagt mig ner på närmsta parkbänk efter första beskedet och sagt upp mig och absolut inte vart kapabel att tänka hur jag ska få hjälp snabbare än snabbast. Bra jobbat!

  60. Tack för att du delar med dig. Det betyder mycket. Tycker att du verkar vara en sån stark, fin person och framför allt verkar du vara en sån himla bra mamma. Ta hand om dig nu. Allt kommer bli bra. Kram

  61. Finaste Jossan! Ta hand om dig, ta det lugnt. Hitta tillbaka till ditt toppen jag. KRAM
    (ps. tilltalar dig numer som Bo’s mamma….! alltså avgudar Bo. Lillgubben.och ja, jag har en tendens att prata om dig he he he…. )

  62. Stor kram till dig bästa Josefin! Tack för din öppenhet om det svåra i livet, det gör det lättare att orka med själv.

  63. Åh, fina människa, det är så bra att du tar upp sådant här och, precis som du säger, inte låtsas som att allt är underbart och en dans på rosor jämt! Prioritera dig själv, ditt välmående och tid med familjen. Vi finns kvar sedan när du känner att du har ork och lust att skriva av dig. Kramar i mängder!

  64. Ångest är skit. Men det brukar hjälpa mig att tänka på att man inte är ensam om de här känslorna och att de faktiskt inte varar för alltid, även om det känns hopplöst ibland. Hoppas du mår bättre snart 🙂 Kramar!

  65. Hej!
    Älskar din blogg. Läser varje dag men det här är första gången jag skriver. Ångest är hemskt. Får det veckovis då och då. Första gången trodde jag att det var slutet på livet. Att det här var det roliga jag fick ungefär och nu blir det inget mer. Nu vet jag bättre. Att ångesten alltid kommer av en orsak och hittar jag orsaken kan jag behandla ångesten. Det är skönt att veta och det gör att det går att hantera.Hittar jag orsaken försvinner ångesten alltid.Det kan låta banalt men kan vara allt från att inte ha pratat med mamma på ett tag till att ha sagt fel sak till en vän. Ta hand om dig. Kram <3

  66. Josefin!! Du är bäst och förtjänar inte att känna såhär! Jag är inte en person som brukar kommentera bloggar men du verkar vara en så fin person och jag vill bara att du ska veta det. Spendera tid med folk du gillar och gör saker du inte känner dig pressad över, du förtjänar att må bäst!

  67. Så fint att du orkar skriva om och dela med dig av detta! Tror verkligen att det hjälper många. Du verkar vara en så fin och stark person, kämpa på! <3

  68. Tack Josefin för att du tar upp flera vinklar av livet och berättar om nedkladdade byxor, dåliga dagar och ångest ibland. Känner igen mig mycket väl i dina tankar och det är otroligt skönt att få bekräftelse på att man inte är ensam i sina ångesttankar.
    Tack och jättetack för en superbra blogg! <3 Älskar för övrigt din och Julias podcast en massa!!

  69. Men å <3 Så modigt skrivet o all kärlek åt dig. Heja dig! Det kommer bli bättre. Så himla bra att ta hjälp också, många som inte gör det, när det är det allra bästa man kan göra. Kram

  70. Jag grät när jag läste det här! Tack för att du visar att allt inte är så happy, att man inte alltid vet vad som är fel och hur jävla vidrig ångest är! Har själv varit utbränd sedan sensommaren förra året och kämpar varje dag med läkandet, det senaste är just ångest som suttit i sedan min första panikångest i november förra året.
    Jag önskar dig all lycka och hoppas att du tar dig tillbaka i lugnt tempo. Det verkar vara det enda som hjälper, tid. Jag hejar på dig! Och än en gång, tack för att du tar upp detta ämne. Livet är inte alltid rosa moln även om det känns som man har allt man kan önska sig.
    Puss på dig!

  71. Har följt tid rätt länge nu och vill bara säga att du är en otroligt inspirerande människa! Jag vet hur jobbigt det kan vara med ångesten, när den sveper över dig och tynger ner dig. Känns kanske konstigt att en helt främmande människa säger detta till dig men, ta hand om dig och var rädd om din kropp, den ska hålla många år till. Skit i alla sociala medier och fokusera på dig själv och din familj, det är ju det som är det viktigaste i livet. Kämpa på för dig och för dom, du klarar detta! Skickar massa positiv energi och mängder med styrkekramar!

  72. Känner så bra igen mig i det du skriver! Inte om allt då förstås, men det om ångest överlag. Jag har också mått väldigt dåligt i perioder under mitt liv, och egentligen ”utan vettig orsak”. Men ångesten kommer alltid ändå. Du verkar vara världens härligaste person och jag hoppas verkligen att ångesten släpper snart! Men försök så gott du kan att ha fokus på bara dig, och göra saker du mår bra av. Det blir bra dethär! Ett enormt + också för att du orkar skriva så öppet om det, det betyder väldigt mycket för många. Massa kramar till dig, vi ”bloggvänner” (för att låna Elaines ord) finns här <3

  73. Börjar gråta när ja läste inlägget . Jag har fått leva med panikångest i flera år och ja kände i mig de du skrev. Skickar en stor styrkekram till dig

  74. Brukar aldrig kommentera bloggar men nu vart jag tvungen- oj oj vad jag känner igen det du beskriver ovan! Min panikångest kom som en smäll från ovan för 4 år sedan men med hjälp av KBT och familj har jag kravlat mig ur det mörka hål som kändes då. Jag tror definitivt att det är ett resultat av prestationsångest & alla krav man har på sig själv samt att samhället idag ”ska vara” så effektiviserat. Det har hjälpt mig mycket med mindfulness och våga vara ”tråkig”, säga nej och vara ”eremit” med min familj. Panikångest är inget man ens önskar sin värsta fiende men ju förr den kommer desto bättre (fast man såklart inte vill att den ska komma alls) för att med facit i hand, har den berikat mig med insikter om mig själv och lärt mig hantera främmande situationer som alltid kommer dyka upp! Den som inte dödar det härdar, har jag insett. Kram!

  75. TACK för att du skrev det här inlägget. Av kommentarerna att döma så var det av stor betydelse på många sätt att få ta del av dina upplevelser. Att må psykiskt dåligt är ju tyvärr så ”nedtystat”. En psykisk sjukdom syns ju inte och kan lätt gömmas bakom påklistrade leenden och i sociala medier… Starkt gjort av dig och all önskan om välmående önskar jag dig. Kram

  76. Men åh Josefin. Jag vill bars ge dig en stor stor kram. Jag hade liknande problem för några år sedan och du sätter så bra ord på känslan. Endast tid och min egen fokus tog mig ur och jag hoppas du tar dig ut snart också. Kram till dig underbara människa.

  77. Hej Josefin! Jag som många andra uppskattar verkligen att du delar med dig av det här. Din blogg är som ett andra vardagsrum för mig (ta det som en komplimang) och i vardagsrummet måste man ju få vara precis den man är. Kramar till dig

  78. Hej Josefin! Första gången jag kommenterar, men har följt dig länge och tycker din blogg är fantastisk! Tack för att du delar med dig även om sådant som är tungt. Känner alltför väl igen mig. Ta hand om dig! Kram

  79. Läser ditt inlägg och börjar gråta. Något jag inte heller har gjort på länge. Tack bästa Du för att du får mig att inse att den ångesten jag burit på inte är hälsosam för mig. Tack och ta hand om dig <3

  80. Omg, tack för att du skriver detta. Är ”föräldraledig” men pluggar samtidigt heltid, vi är inom samma bransch (samma press). Fy fan vad mörkt och svart det är ibland. Att man måste vara så jävla duktig och framåt hela tiden. Har två barn dessutom och det är ett himla jonglerande hit och dit. Vi är beroende av min mans ekonomi så föräldraledigheten är all mine :I (Bor i lantligare delar av Sverige, här har många fler det så). Heltidsplugg, en bebis, en fyraåring… Jag dör när jag tänker på det.
    Men har en landat i föräldraskapet verkligen? Jag får ångest ibland över föräldraskapet trots att jag har en fyraåring (förälder lite längre?). Vart tusan är min plats i samhället? Kompisgänget? Ung morsa med två barn? Alla andra kompisar är ”singlar”? Vem är jag? Vad är min ”roll”? Kan man vara ung, glad och cool och vilja vara med på After work trots två barn? Jag vill ha båda delarna men får panik över att jag troligen ses som en tråkig småbarnsmamma. Men jag är ju fortfarande 21åriga livsglada, partyjag (nåja). Fattar du? Vilka tusan är vi egentligen? Stor kram.

    1. Alltså förälder lite längre. TROTS att jag varit förälder lite längre känner jag mig helt lost. Hoppas du fattar! KRAM

  81. Tack för att du delade med dig av detta! Känner igen mig i mycket… skickar massa kärlek o support <3<3<3<3

  82. Stackare! Vissa perioder är tunga som satan. Låt dig få ta den tid som behövs till återhämtning. Hoppas att allt blir bättre i sinom tid.
    Stor kram!

  83. Så många tankar, känslor som kommer när jag läser ditt inlägg…mycket som jag känner igen och har erfarenhet av tyvärr får jag säga.
    Har själv gått in i väggen pga stress och utbrändhet och situationen du skriver om där allt egentligen är ”lätt” plötsligt blir så svår!

    Dagen innan jag blev sjukskriven satt jag på jobbet och min jobbtelefon ringde och jag bara satt och stirrade på den. Det var från en kund och det var antagligen ett vanligt samtal men jag kunde inte svara! Hela kroppen och hjärnan bara skrek nej!

    Jag hoppas inte att det är dit du är på väg men försök att verkligen lyssna på kroppen och ditt sinne innan det är för sent. Åh min hjärna är mos efter en sömnlös natt (tack lilla M ^^) men vill bara säga att du verkar vara en toppenperson och jag hoppas du är rädd om dig ❤️ Tyvärr är det ingen som tackar dig för att går in i väggen :/

  84. Så fint & modigt av dig att dela med dig. Sköt om dig. Stressa inte med bloggen. Du är en så flitig bloggare. Vi som läser (vågar uttala mig om nästan alla i alla fall) vill i första hand att du ska må bra, att din familj ska må bra, sedan vill vi läsa. Tack för din ärlighet. Ta hand om dig. Härliga du.

  85. Vad fint att du delar<3 Så viktigt och fint för oss andra som lider av ångest. Låt det ta tid. Önskar dig alla lycka med återhämtningen. Jag kommer älska din blogg lika mycket även om du bloggar mer sällan eller tar pauser. KRAM

  86. Känner igen mig så mycket i dig och det du skriver både nu och tidigare. Min yngsta dotter är ett år nu och i höstas gick jag rakt in i väggen med buller och brak, bara på nån dag! Nu är jag på fötter igen men det trodde man ju inte då. Som du säkert vet kommer man ur bubblan igen, du kommer känna igen dig själv igen Josefin! Ge det tid och gör sånt som du brukade tycka var kul! Du är inte ensam 🙂 Tycker du verkar va en grymt bra person! KRAM

  87. Starkt och BRA av dig att du är ärlig mot dig själv och andra om din ångest!! Jag tror verkligen till 100% på att det är just det som är första steget mot att lätta ångesten, den har liksom en förmåga att mattas av ju mer en plockar fram den i ljuset och inte försöker trycka bort, som en så ofta har en förmåga att göra. Är det något jag fått med mig av några års psykologistudier så är det det men framförallt min egen ångest som jag kämpat hårt med att mota bort, vilket gett totalt motsatt effekt. Hur som helst så känner jag verkligen med dig!! Fick också barn, för 5 månader sen, och mådde så jävulskt dåligt i början. Så mycket ångest och ledsenhet. Det är verkligen vidrigt på så många sätt att gå runt med det, inte minst när en har en liten knådd men jag tror som sagt verkligen du är något på spåren med dina nya ”vanor”. Du är grym, oavsett vad du gör/inte gör och trots/på grund av alla olika känslor som ryms inom dig!

  88. Åh, vill bara skicka massa värme och stöd och vad som helst som kan få det att kännas lite lättare för dig. Hoppas att det kan börja kännas lite lättare och ljusare snart <3

  89. Jättekram till dig, Josse.

    Jag vet precis hur det känns, det där täcket, som om hela världen är täckt i sirap och allt, minsta lilla rörelsen, till och med att andas kräver 10 gånger mer energi än vanligt. Hur ska en kunna jobba, träffas, leva, när en inte ens kan andas ordentligt?

    Jag är glad att du ringde doktorn och har fått tid.
    Ta hand om dig jättemycket, och vill du ha ett lyssnade öra till så vet du var jag finns. 🙂

    Kram Cicci

  90. Hoppas du mår bättre snart! Jag har också mått typ sådär. Gick till någon via BVC, hjälpte inte så mycket, läste lite självhjälp, och sen sakta, har det gått över. Kommer bara och hälsar på ibland. Krya på dig!

  91. Vad starkt och modigt av dej att våga vara så ärlig. Och jag tror detta kan hjälpa väldigt många i samma sits. Livet är precis som du säger inte bara guld och gröna skogar utan en jäkla bergochdalbana vissa perioder. Hoppas du får den hjälp som du behöver att hitta tillbaka till dej själv igen. Stykekram!

  92. Så starkt av dig att dela med dig av det här, ta hand om dig och jag hoppas verkligen att du mår bättre riktigt snart!

  93. Stor kram till dig Josefin! Tro det eller ej men det kan komma mycket bra efter en period av må-dåligt-ångest. En lär sig att ta hans om sig själv och sitt eget välmående! Synd att det ska vara så jobbigt på vägen bara… All lycka till lilla familjen 🙂

  94. Stoooor kram till dig Josefin! <3 Det kommer att kännas mycket bättre så småningom, man måste bara lyssna till sin kropp när den talar sitt tydliga språk..
    Och så ville även bara säga att jag tycker att det är väldigt modigt att du delar med dig av det här, det hjälper säkerligen många andra på flera olika sätt! 🙂

  95. Hej Josefine, vill bara skicka all min värme och kärlek till dig. Du är en enormt inspirerande och fin person och du kommer ta dig igenom det här. Låt det ta den tid det tar och se dig själv i första rummet ett tag, det behöva ibland. Tusen kramar från en som inspireras av dig dagligen!

  96. Nu gråter jag framför datorn. Tack Josefin för din ärlighet och din styrka. Skulle vilja ge dig en stor bamsekram. Jag har inte heller gråtit på länge nu, vanligtvis gråter jag var och varannan dag. Pluggar sista terminen på universitet och varvar uppsatsskrivande med jobbsökande och diverse intervjuer. Det är lite för mycket hela tiden och att hinna återhämta sig finns inte på kartan. Jag har inga barn eller någon sambo men jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Du har gjort helrätt som vänder dig till professionella personer som förhoppningsvis kan hjälpa dig att hitta balansen igen. All styrka till dig fina! Vi är många med dig <3

Comments are closed.

LOADING..