Readers Friday: ”Lyckan i sin renaste form”

Denna text är en del av utmaningen ”skriv om lycka”. Läs mer här. Vill du också skicka in din text? Maila mig på readersfriday@gmail.com eller gå med i vår Facebookgrupp. Glöm inte att säga om du vill vara anonym eller ej. 


Lycka i sin allra renaste form är inte alls ren. Den är stökig, helt utom kontroll. Det går inte att märka av kulmen om dalarna inte är minst lika djupa som topparna är höga. Lycka är inte ett hopkok av liktydighet. Tvärtom! Antonymer i ett virrvarr, oreda i huvudet, i kroppen, i sinnet. Ömtåligt gör den dig lamslagen varje gång. Solglitter en tidig höst, muller i fjärran, vindar i silverpilens tårar. Att se dig i ögonen och känna att jag aldrig varit tryggare samtidigt som jag sjunker djupare och djupare i kärlekens hav och låter mig själv fyllas av vattnet tills mina lungor inte längre fungerar. Det gör inget, jag dör för dig, om och om igen om så krävs. Dina lockar med glimmer från havets salt, gropen mellan nyckelbenen där den korta kedjan med berlocken lägger sig perfekt, dina mjuka knän med blåmärken från den gångna dagen, dina höga fotvalv där sanden under dig fyller ut. Du står där mitt framför mig, lutar dig mot mig och omfamnar mitt ansikte med dina varma händer. Ingenting är mer självklart än pusselbitarna som dina och mina läppar utgör nu. Lyckan är den säkerhet jag känner när du säger ”Jag älskar dig”. Jag vet det. Du har berättat det för mig så många gånger att jag inte tvivlar en enda sekund på om det stämmer. Och vi kan vara utom kontroll, stökiga, bråkiga, störiga. Men alltid säkra. Alltid självklara. Det är du och jag, det vet vi. Lycka i sin allra renaste form är inte alls ren. Den är du och jag, i ett enda stort virrvarr av allt som livet innebär.


Skribent: Elin
<3 Så himla fint, tack för din text

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Finns det rum kvar för misstag?

Hej hej på er. Jag sitter på jobbet men ska strax röra mig härifrån för att träffa Michaela för en AW på söder. Hur mår ni? Bra hoppas jag. Mitt humör har verkligen förbättrats sedan i måndags även om jag fortfarande är lite förvirrad i tankarna pga skrivandet. 

Afterlightimage 1

Jag låg i badet igår och stirrade frånvarande i taket i en halvtimme innan jag flög upp och skrev en krönika som legat och lurat inom mig. När jag skrivit klart kom jag att tänka på en sak som gäller bloggen. Hur ser ni mig, egentligen? Ni vet säkert att jag hade ett litet sammanbrott där under vintern 2016-17 då jag med panik insåg att bakom varje siffra i statistiken finns en människa. Sedan dess har jag upplevt en slags mur mellan mig och internet – såklart, eftersom jag inser att allt jag skriver tas emot av någon som sedan får tolka det fritt. Har blivit mån om att styra hur jag verkar och hur mycket av mina tankar jag verkligen exponerar vilket i sin tur har hämmat mig i skrivandet då jag alltid tänker ”vad är det värsta man kan säga om det här?”. Krönikan jag skrev igår diskuterar ett ämne som är ganska ensidigt och jag funderade över om jag borde publicera eller inte. Det känns som att sociala medier och internet i största allmänhet har blivit hysteriskt dömande på ett sätt det inte varit tidigare. Förr skrev jag hämningslöst om mina åsikter och sedan fick jag kommentarer med motargument vilket ofta ledde till att jag ändrade mig. Men man hängs ut på ett annat sätt, fördöms på ett annat sätt, ska ta hänsyn på ett annat sätt än då. Det här är alltså inte en MAN FÅR INTE SÄGA VAD SOM HELST I DET HÄR JÄVLA LANDET-rant utan mer en fråga om hur bemötande vi egentligen är mot varandra. Tillåter vi komplexitet och misstag? Tillåter vi människor att förändras? Lära sig? Är vi förlåtande, egentligen? Är det jag som inbillar mig och har byggt upp en orimlig oro över ett problem som inte över huvud taget existerar (mycket mycket möjligt).

Afterlightimage

Skulle vilja höra hur ni tänker kring det här. Det blir så lätt enfärgat på bloggen när man skriver om samma urvattnade sak om och om igen men jag känner ändå en slags motvilja för att säga något fel och sen inte tillåtas ändra mig. Förstår ni hur jag menar? Kommentera gärna era tankar. Vi hörs lite senare <3

  1. Något jag inte gillar nuförtiden är att man knappt har något utrymme för att göra fel men framför allt _bättra sig_. Hur ska någon lära sig något om man måste göra rätt från början? Människor gör fel. Det är naturligt och man kan aldrig förvänta sig något annat. Man måste få utrymme till att faktiskt se över vad man har gjort och hur man kan förändra sig utifrån sina misstag. Kan man inte det sitter vi fast.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

10.000 ord och en preliminär bloppis

Tisdag. Det är soligt ute, jag ser det genom mina fönster. Kikar ut och ba där är solen det ser varmt ut men har inte tagit ett steg utanför hemmet. Istället gick jag upp i tid och jobbade av allt jag behövde jobba av så nu har jag plötsligt eftermiddagen fri. Känns misstänksamt att ha fritid ibland. Jag vet inte om det är för att jag är en hysteriskt stressig människa som alltid är övertygad om att det finns något kvar på agendan trots att den står tom, eller om mina misstankar är välgrundade och jag faktiskt har en del kvar. Nåväl. Då får jag inse det.

Gjafkga

Tisdag i alla fall. Jag lade upp på Instagram att jag hade massor av grejer att sälja. Fick en jävla massa respons. Min syster paxade Acne-skorna (mm good luck med skavsåren säger jag bara) och resten hade jag tänkt sälja via en bloppis eller på instagram. Jag måste klura lite på det där. Tenderar att ta vatten över huvudet och underskatta antalet timmar en behöver lägga ner.

Skarmavbild 2018 09 18 kl 15 52 53

Jag har skrivit snart 10.000 ord och allt känns som en enda röra. Det är okej. Det får vara så. Jag lämnar den röran till senare, just nu försöker jag bara fokusera på att faktiskt skriva kontinuerligt. Vilket är fantastiskt men också ganska påfrestande – jag vet inte hur det är för er, men när jag skriver om en karaktär tenderar jag att suga åt mig lite för mycket av personen med resultatet att jag blir lätt bipolär. Hon heter Hanna och hon är så. jävla. speciell och jag märker att jag själv blir så. jävla. speciell när jag skriver om henne under en längre period. Befinner mig i ett töcken mer eller mindre. Ganska behagligt. Men som sagt förvirrande.

Jgiaorgja

Himla kul att mitt huvud är så runt. Ibland ser jag ut som en tumme.

Jag ville mest checka in och säga hej! samt uppdatera er om vad jag pysslar med. Är inte det förresten ett helt sjukt beteende? Att jag varje dag loggar in på bloggen och berättar för tusentals personer vad jag gör? På rutin? Och ni läser? Galet. Men jag är glad för det och jag hoppas ni är det också. Vi hörs lite senare, puss!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Gapa stort

Att vara mamma åt sin kille är standard för de flesta kvinnor. Men det är inte förens nu, ett halvår in i ett förhållande med en 20 år äldre man, som jag faktiskt kan greppa fenomenet. Distansen gör att jag ser det hela tiden. Överallt. It’s a blessing and a curse. 

Jag har en teori om att killar växer upp med skyddsnät omkring sig. Mjuka madrasser att landa på när saker inte går som de tänkt. Det är samma princip som storasyster-regeln: du kommer alltid vara där för den yngre. Hålla henne i handen när ni går över gatan. Stödja henne när hon absolut ska balansera på ett räcke. Gå före henne nerför trappan så att du kan ta emot henne om hon faller framåt. Lillasystern växer upp med en sådan enorm tilltro till att bli fångad om hon ramlar att hon, i vuxen ålder, tenderar att vara både orädd och vårdslös. Bra egenskaper visserligen, men till slut får hon ändå lära sig att det inte alltid kommer finnas en storasyster som tar emot henne (looking at you Andrea).
Samma regel gäller för killar. Det finnas alltid en mamma, en syster eller en flickvän som ursäktar, förstår och slätar över. Agerar madrass. 

— Jag har svårt att binda mig, säger den olycklige mannen och rullar en cigarett. Jag blir lätt hård och känslokall när jag kommer nära någon, jag blir rädd. Jag kommer såra dig. Så du vet. Jag har ett mörker inom mig. Demoner. Jag kämpar.
Han tänder cigaretten.
— Det är bara sån jag är.

Du lägger håret bakom öronen och nickar förstående. Du är en förstående kvinna. Du är glad att han pratar om sina känslor, det är inte många män som gör det. Du får inte avbryta honom nu när han äntligen öppnar upp sig. Du vet att han har problem men han försöker verkligen. För din skull. Du kommer vara den som räddar honom. Som gör honom lycklig. Som får honom att lita på människor igen.

Han dyker inte upp när ni bestämt att ses. Jag mår inte så bra.
Han distanserar sig från dig, behandlar sig iskallt. Jag har svårt för känslor.
Han hör inte av sig på tre dagar och ringer sedan 04.56, full. Jag behöver dig.
Han ligger med någon annan. Jag har svårt att binda mig.
Han säger något elakt. Jag tänker mig inte för.
Han lämnar dig dagen efter. Jag är för fucked up, jag kommer såra dig.
Han kommer tillbaka, som om han gör dig en tjänst.
Vi kan försöka igen men du vet hur jag är. 

Och när han bestämmer sig för att han vill ha dig igen är du där. Han vet det. Du väntar på honom med all världens förståelse och särade ben. Älskling jag förlåter dig. 

Han ger dig bekräftelse först när du fått nog. Han märker att du är påväg bort och då kommer löften om bättring, om att ta tag i sig själv. Du tror på honom för du är kär i någon som är så fattig att din rikedom blir uppenbar. Han behöver dig. Du ska rädda honom. Av någon anledning trivs du med det. Du kan inte låta bli. Du längtar efter smekningar från handen som just gett en käftsmäll. De blir så mycket mjukare då.

Varför dras vi tjejer till vrak?

Jag tror inte det handlar om ett medvetet val, snarare en standard vi lärt oss att leva efter. Män är problematiska tills de träffar den rätta kvinnan och vi vill så gärna vara henne trots att vi hatar det när vi är där, i förhållandet som bryter ner oss tills vi inte har något kvar förutom den ekande frågan vad gör jag för fel? Män förväntar sig att vi ska vara där för dem och hantera deras ångest som om det inte var tillräckligt svårt att hantera vår egen. Det förväntas av oss, det förväntas av den förstående kvinnan som egentligen är den enda typen av kvinna man kan vara, så vi tar det. Vi gapar och sväljer och betalar 800 kr i timmen för att få hjälp när vi knäcks under tyngden av hans skit ovanpå vår egen. Psykologen säger är det här verkligen sunt och man svarar hur skulle det annars vara. 

Lyckligtvis upplever jag ett alternativ. Tjugo år senare har mannen haft sin kris, sin uppgång och sitt fall, han har rannsakat och äntligen kommit över sig själv. Där kan vi mötas, mannen och jag.
Vi går hos varsin psykolog. 

LOADING..

Veckans lista: Banks, skamlöst spenderande och oro

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks. 

Afterlightimage 95

Veckans humör
Nääää hörni nu börjar det bli segt här. Vädret suger, Christian är kvar i L.A och jag har hundra grejer att göra som jag av någon anledning inte kan sätta igång med. Och jag är fast i något slags limbo — jag vill verkligen bara åka härifrån, till London, och sätta igång men jag är fortfarande inte redo. Eller är jag? Känner mig nervös över lägenheten, min ekonomi, mitt psykiska mående. Jag vet att allt detta är hjärnspöken. Allt är egentligen i sin ordning. Men jag oroar mig ändå pga är en orolig människa. Kan ni relatera till den känslan? 

Screen shot 2018 09 17 at 15 24 17

Veckans shoutout
Kvinnan som skrev den här tråden på Twitter. JA.

Veckans skrivande
Fortsätter att skriva 500 ord / dag. Uppe i 8000 ord nu? Vet inte hur det hände. Mitt mål är att skriva 70.000 ord till den 1:a januari så att jag har ett färdigt manus att arbeta med. Just nu är jag inne i “wow detta suger så hårt vad är det ens jag skriver om jag vet inte ens vad jag försöker säga?!” men försöker skriva ändå. Ett av de bästa tipsen jag fått när det kommer till att skriva ett manus är: du kommer hata din text, förmodligen 50% av tiden om inte mer. Skriv ändå. Så kan du hata den när den är klar”.

Befunky collage 55
HÄR // HÄR // HÄR

Veckans craving
Jag har märkt en ganska intressant sak. När jag känner mig orolig över något tenderar jag söka mig till trygga saker. Tillbringade ett par timmar på Soft Goats hemsida och längtade efter att klicka hem kasmirtröjorna ni ser ovan. På samma sätt som jag scrollar runt bland tofflor, lavendeldoftljus, tekoppar. Någon som har lust att göra psykoanalys?

Veckans läsning
Research. Gud, vem är jag? Jag ska läsa om Isabelle Ståhls Just nu är jag här eftersom hennes karaktär liknar min egen. Förutom det vill jag sätta mig in i Gillian Flynns verk på engelska, bra träning nu när jag ska flytta till London.

Veckans mål
Spara pengaaaar. En av mina sämsta egenskaper är min obefintliga impulskontroll. Det är fan inte riktigt klokt hur mycket jag spenderar? Jag väger i och för sig upp genom att vara duktig i tre dagar men sedan blir det ett jävla liv den fjärde dagen då jag känner att jag förtjänar både hämtmat (levererat till dörren. JAG BOR PÅ HÖTORGET?! Cirka ALLA restauranger jag gillar ligger runt HÖRNET från min lägenhet det är verkligen höjden av nonchalans från min sida) och utekvällar på Cavabaren där jag helt ogenerat beställer en flaska vin för 660 kr och bjuder laget runt. Det måste vara så kul att vara min vän.

Veckans tanke
Har börjat greppa min besatthet av lycka nu. Den är mer oroväckande än vad jag trodde. Den är… hysterisk. Jag har en idé om att jag ska vara lycklig hela tiden, jag tror mig kunna kräva det. Det är så himla kasst eftersom det är jag själv som drabbas — en liten liten motgång och jag blir helt golvad.

Jacob banks 770x562
Veckans lyssning
Jag var nära att gråta när jag lyssnade på liveframträdandet av Chainsmoking. Här kan ni se det. Fy fan vilken röst. Jag får en impuls att ducka. 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Söndag igen

ANNONS: inlägget innehåller reklamlänkar

God morgon!
Ne. Inte morgon förresten. Det känns dock fortfarande som det, trots att jag vaknade för flera timmar sedan. Igår var jag hemma och käkade pad thai framför Game of Thrones som jag nu sett om fem gånger. Längtar efter sista säsongen. Samt – är så jävla fascinerad av George R.R Martin som skrivit böckerna. Förstår ni att ge upp sitt liv för den världen? Tillbringa år efter år med att skriva detaljer, bygga upp miljöer sten för sten, väva ihop familjer och historier tills allt verkligen håller. Det är nog en av de främsta författarna i modern tid, om inte någonsin. Den dedikationen är heelttttt.

Gjkad

Jag ska snart iväg och träffa Jasmin. Hon har blivit mamma till två vettskrämda undulater. HUR KUL. Försökte berätta det för Christian som ringde imorse halvt omtöcknad efter en utekväll i L.A, han förstod ingenting. ”Okej, hälsa undulaterna… alltså förlåt jag förstår fortfarande inte riktigt. Är det fåglar?”.
Haha. Usch, vad jag saknar honom. Det känns så knäppt att sova ensam i min stora säng utan att ha någon att krypa ner hos. Han är så stor också. Får liksom plats i hans famn utan problem, som en enorm nallebjörn. Mm svårslagen känsla.

Efter att jag hälsat på undulaterna ska jag kanske förbi och köpa dessa skor som en… treat? Haha nej jag vet inte varför jag förtjänar ett treat egentligen men ska försöka komma på en anledning. Alternativt hade jag tänkt ta en sväng förbi Hemtex och köpa tofflor. Typ sådana här. Jag är en sådan toffel-person så det finns inget like. Jag och mamma pratade om det någon gång, hur konstigt det känns att gå omkring hemma i bara stumpor eller barfota. Golvet är så hårt? Orimligt. Men ja alltså det är så typiskt mig att vilja köpa mysgrejer/homewear efter att ha stannat hemma en (1) kväll. Vill glida omkring i den här kimonon som om jag är någon (seriöst dock, har ni sett något mer Gossip Girl-aktigt för det har fan inte jag). Okeeeej det var dagens förvirrade tankar ha en jättefin söndag och hoppas ni inte är alltför bakis. Puss!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Fredag, skrivandet och fina samtal

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar
Hej på er!
Fredag. Igen? Igår var jag hemma och tog hand om mitt huvud, det var lite trassligt. Skrev en del och jobbade i tysthet. Imorse träffade jag Maja på frukost, vi satt på Il Café i två timmar och snackade om normer, förväntningar, livet överlag. Vi har alltid så fina samtal hon och jag. 

Afterlightimage 2

Nu sitter jag hemma och har precis städat ordning lite i lägenheten. Gud, jag älskar verkligen mitt hem. Det är liksom jag, fast i lägenhetsformat. Ni fattar. Det känns så konstigt att jag kommer åka härifrån snart, till ett nytt ställe, vet inte ens hur det kommer se ut. Haha. Men jag är ju med Christian och på många sätt så känns han som ett hem. En trygg punkt. Så det löser sig ju.

Afterlightimage 3

Matchade mina röda skor med en röd liten väska. Minns ni min hysteri förra sommaren, när allt jag bar var rött? Helt otroligt. Nu har jag snöat in mig på ett par silvriga boots (dessa) och om jag känner mig själv rätt kommer jag eskalera tills jag bara bär silver. Kommer se ut som en plåtburk. Men sådant kan ju också vara kul? Haha. Tänkte också slå till på en sådan där nät-påse som alla går omkring med. Typ den här. Så himla roligt när folk fyller den med apelsiner av estetiska själ. Vem fan går omkring med tretton apelsiner i väskan egentligen? Jag, inom några veckor.

Fjklfa

Annars? Jag skriver som en idiot. Saker och ting har lossnat för min del och jag vet inte hur jag ska komma ikapp, historien bara växer. Samtidigt brottas jag (som vanligt) med den obligatoriska ångesten som skrivandet ger mig. Pendlar mellan att vara helt caught up i berättelsen och att tycka att det suger. Mmmm härligt ändå. Jag återkommer med uppdateringar. Vi hörs snart <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Readers Friday: ”De där andra fem procenten spelar ingen roll”

Denna text är en del av utmaningen ”skriv om lycka”. Läs mer här. Vill du också skicka in din text? Maila mig på readersfriday@gmail.com eller gå med i vår Facebookgrupp. Glöm inte att säga om du vill vara anonym eller ej. 


Jag springer hem från bussen i mina fula hörlurar från Urban Ears som jag har snott från någon på någon fest för flera år sedan. Musiken exploderar när jag höjer volymen till max och ljudet tränger sig igenom mina trumhinnor, ut i blodomloppet och rakt in i hjärtat. Det är snöblandat regn och jag har på mig pälsjacka och mockaskor och har som vanligt inget paraply. Ändå kommer jag på mig själv med att hoppa fram på gatan som en idiot, som ett litet barn som har ätit för mycket socker, eller som en tonåring som har druckit sin första Red Bull. Jag ler mot främlingar och hälsar på någon tjej som jag gick en termin med i ettan på gymnasiet när jag handlar på Ica. Vem är jag ens? Ingen jävla aning. Men jag vet att jag inte tvekar ens en gång på att ta upp mobilen och svara dig sekunden det plingar till i fickan, även fast det spöregnar, jag bär på tusen saker, mina fingrar är sönderfrusna, och jag som vanligt inte har något paraply. Ändå svarar jag på din töntiga snap, dansar fram på gatorna och sätter på Pari med Hov1 för att den påminner om dig. Jag är en livs levande klyscha men jag älskar det.
Och även fast jag dagen innan stod på Café Opera och ville gråta och skrika rakt ut för att jag hatade musiken, hatade människorna, hatade mitt ex och svor till mig själv att aldrig aldrig aldrig sätta min fot där igen så är jag lycklig. Och även fast jag spillde ut en burk svindyrt flingsalt över hela köket imorse, kom tjuofem minuter försent till skolan som vanligt och faktiskt grät lite på toan igen, så är jag så jävla lycklig. Och även fast jag alltid kommer att välja helt fel klädsel efter det snöblandade regnkaoset, och även fast jag alltid kommer välja att lämna paraplyet hemma för att jag alltid har för mycket saker att bära på, så kommer jag skita i allt och dansa hela vägen hem i regnet och vara lycklig. Det är liksom okej. För jag mår så jävla bra nittiofem procent av tiden, att de där andra fem procenten inte spelar någon roll.

Skribent: Anonym

LOADING..

Morgontöcken

Gud, något släppte i måndags. Jag kom hem efter jobbet vid 18, satte mig i soffan och skrev till klockan 03. Det är så jävla coolt det där. Jag har haft en karaktär i huvudet sedan i februari-mars, haft en berättelse i tankarna som liksom vuxit utan att jag märkt det och helt plötsligt faller allt bara på plats. Alla detaljer, alla små fragment, sammanfogas och blir helt och hållet rimligt. Igår jobbade jag hemifrån, rev av allt jag behövde göra på förmiddagen och sedan skrev jag igen till klockan 02. Jag vill bara vara inne i min historia nu när den blivit verklig. Har byggt upp ett litet rum i datorn i skrivprogrammet jag använder, vill så gärna visa er men inte riktigt ännu. Programmet (Scrivener heter det) är i alla fall till gjort skribenter som ska skriva ett långt projekt så man har liksom mappar, blanka blad, tidslinjer, karaktärsbeskrivningar, anteckningar, händelser, okategoriserade händelser, bilder och utkast på samma ställe. Där sitter jag och pusslar. Sätter ihop ett stycke med ett annat, skriver om en dialog, markerar det som behöver göras om. Jag vet inte om det här blir en bok. Om det jag skriver ens är rimligt. Men det vet man ju i och för sig aldrig så vi får ta det som det kommer. Är i alla fall helt otroligt glad över att jag kommit in i det, känner mig hemma.

Afterlightimage
Frukost.Har tappat min morgonaptit? Oroväckande eftersom jag är en frukost-person. Alltid varit. Äsch det går väl över
Idag ska jag jobba på förmiddagen, fortsätta skriva lite och sedan träffa pappa mot kvällen. Vi hörs snart, puss!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

NYTT: Reader’s Friday

Så hörni. 
Angående Reader’s Friday. FÖRLÅT att jag försummat er, hela konceptet är typ det jag är mest stolt över i mitt liv haha, men jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska kunna utveckla det. Idén var från början inte särskilt genomtänkt, jag tyckte bara det kunde vara kul att läsa era texter men fick sådan otroligt respons så blev helt överväldigad. Numera har vi en Facebookgrupp (♥♥♥) som komplement till texterna som publiceras varje fredag (eller som brukade publiceras).

19598628 2054935908074088 397492220658882367 n

Ni är så många som verkligen utvecklats och vuxit i ert skrivande senaste året. Jag är så glad över att få ta del av det. Därför tänkte jag att vi kunde strukturera upp Readers lite mer, så att vi verkligen jobbar på vårt skrivande mer aktivt. Vad tror ni? Jag har några förslag. Jag tänker att vi testar och kör och ser hur det går.

Månadens uppgift är att skriva om lycka. Det kan vara precis vilken form av lycka som helst, men det ska vara lycka. Anledningen till att jag tror den utmaningen kan vara bra är för att jag, precis som många andra, har oerhört svårt för att skriva när jag är glad. Det allra bästa kommer när jag är på botten. Men vi kan väl försöka? Skicka in era texter till readersfriday@gmail.com eller publicera dem i Facebookgruppen. Kom ihåg, det är ingen tävling. Personlig utveckling. Och så vidare. PUSS

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ariana Grande och det kvinnliga ansvaret

I lördags gick rapparen Mac Miller bort.

Att droger har tagit livet av ännu en fantastisk artist är en diskussion i sig. Ungas drogproblem blir allt större och hanteras på ett helt fucked up sätt men det är inte det jag vill ta upp. Inte just nu. Jag tänkte att vi kunde prata om ett annat problem, det som blev tydligt efter att nyheten om hans död bekräftats. 

För att ta det från början — jag har aldrig haft ett särskilt stort intresse av sociala mediers negativa inverkan på min mentala hälsa och jag har inte heller haft ett överdrivet stort intresse för Ariana Grande. Hon var i mitt eget huvud en Disney-skådis fram till Side To Side (tung låt. Fastnade i huvudet. Älskar den) men under året som gått har hon vuxit till att bli en av de artister jag verkligen följer. Det började som en slags fascination; hennes nästintill hysteriskt gulliga stil med kattöron och vida, korta kjolar stod i sådan fantastisk kontrast till låttexten om att rida en kille tills man knappt kunde gå rakt. Rodnar. Feminism när den är som allra bäst — iklädd lårhöga stövletter och oversize-tröjor. 

Fascinationen övergick till en slags kärlek efter attacken i Manchester. Jag led med henne, led av att se hur hon bröt ihop på scen och i intervjuer, över hur hon kämpade med sin psykiska ohälsa. Hon verkar vara en så fin person. Och framtiden verkade ljusna efter ett tag — hon släppte sitt efterlängtade album Sweetner i slutet av augusti. Det innehåller starka texter och sorg, att gå vidare, panikångest och feminism. Älskar det. Lyssna om ni inte redan gjort det. 

Dievohlxkaaoruv large

Jag ville berätta om min relation till artisten Ariana Grande för att jag känner att det är viktigt för den här texten men det är det egentligen inte. Det spelar faktiskt ingen roll om hur känslig hon är. I lördags gick rapparen Mac Miller bort till följd av en överdos. Vem bär ansvaret enligt sociala medier?
Hon. Såklart. 

De hade varit ett par i två år innan de gjorde slut på grund av hans missbruk och redan då fick hon skulden för att han kört bil onykter kort efter uppbrottet; “Du borde inte ha lämnat honom. Han mår inte bra”. Hon svarade på kommentaren: “Ingen kvinna ska känna sig tvingad till att stanna i ett giftigt förhållande.” Helt rätt, tyckte många. Men inte alla. För när det rapporterades att Miller hittats död i sitt hem i lördags svämmade Instagram och twitter över med kommentarer från folk som menade att detta aldrig skulle hänt om det inte vore för att Ariana lämnat honom. 

Befunky collage 52

Jag satt och scrollade i kommentarsfältet med en klump i magen. Hur man kan vara så elak, så fruktansvärt skamlös och hatisk mot en ung kvinna som precis förlorat någon är helt bortom mig. Men det visar på ett större problem som vi måste adressera: idén om att kvinnor har ansvar över att “fixa” män. 

Varje dag rapporteras det om kvinnor som blivit mördade, misshandlade och våldtagna i sina hem av makar eller pojkvänner med problem. Det gäller missbruk och psykisk ohälsa, våldsamma tendenser och kontrollbehov. Vi sörjer deras död och vad de har utsatts för men när de ber om vår hjälp, när de fortfarande kan be om vår hjälp, så ifrågasätter vi. Han behöver ju dig. Han menar det inte. Försök möta honom i detta. Det blir värre om du lämnar. Tänk på barnen. Tänk på honom. Tänk på vem som helst men inte dig själv. 

Demi Lovato överdosade nyligen och klarade sig tack och lov med livet i behåll. På internet kunde man läsa den allmänna domen: hon är en vuxen kvinna som borde kunna ta ansvar över sig själv. Hon gör sina egna val. Lite annorlunda från responsen efter Miller det vill säga. 

Det säger en hel del om hur vi ser på kvinnor i vårt samhälle.
Det är inte rätt att lägga skulden på en partner när någon går bort. Partnern, som många gånger gjort allt hen kunnat för att hjälpa den andre. Hen som själv tagit smällar och ignorerat sin egen smärta för att den andre ska bli bättre. Det är aldrig en kvinnas skyldighet att stanna i ett giftigt förhållande. Det är aldrig hennes fel om hon lämnar och han dör. En människa har aldrig ansvar över någon annans liv. När vi säger motsatsen dömer vi hundratals, om inte tusentals, kvinnor till döden för vi det vi egentligen säger är att de inte kan lämna. Det vi egentligen säger är att de måste stå ut för något annat är otänkbart. Det vi egentligen säger är att deras liv inte spelar någon roll.

Vi måste alltid backa den som lämnar en skadlig relation. Det är ta mig fan vår skyldighet som medmänniskor att fånga in, bära upp och stötta de människor som tagit det oerhört svåra beslutet att lämna något de älskar. Det ska aldrig vara fel att vara rädd om sig själv, att värna om sin egen hälsa i första hand och att slita sig loss från något som bryter ner en. Vi måste backa dessa tjejer. Vi måste uppmuntra dem att göra det rätta. Vi måste stå bakom dem när de går sönder av sorg. Det är dem som i resten av sina liv kommer ställa frågor knäcker en, frågor som: var det mitt fel? Var det jag som dödade honom? Hade jag kunnat göra något annorlunda? 

De befinner sig i en omöjlig situation och vi gör den ännu mer omöjlig genom att elda på den skuld de känner. Eller ännu värre — vi dödar dem genom att säga att de inte har något val.

Det skrämmer mig något oerhört att läsa kommentarerna som folk skriver till Ariana Grande, dels för att det känns som en sådan sak som kan putta någon över kanten men också för att det med all tydlighet berättar för tjejer och kvinnor var världen står om de bestämmer sig för att lämna. Om de någonsin tvekat har de fått ett glasklart svar nu: de måste stanna, annars får de leva med skulden.

Kanske kanske jag når ut till någon av er med detta. I så fall, hoppas du förstår att du alltid har rätt att lämna, oavsett konsekvenser. Vi finns här när du velar. Och vi finns kvar när du bestämt dig.


Om du eller någon du känner lever i en skadlig eller våldsam relation kan du söka hjälp eller stöd hos Kvinnofridslinjen – ring 020-50 50 50 för mer information. (För akut fara ringa alltid 112). 

  1. Alltså du bara spottar ur sig fantastiskt inlägg på fantastiskt inlägg HUR GÖR DU? Tycker din blogg är helt genial nuförtiden – du är så vass och smart!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Veckans lista – feministiska eskorter och skrivardimma

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar
Vecka 37 here we goooo.

Befunky collage 54

Veckans bästa
Visserligen suger det att Christian har åkt iväg till L.A men det positiva med att jag är ensam nu är att jag har tid att förbereda inför flytten. Komma ikapp mig själv kanske. Jag ser fram emot att skriva en del, vara inne i mitt huvud och småplocka i lägenheten. För mig är det viktigt att känna mig redo, att liksom ha allting klart — både fysiskt och psykiskt.

Veckans shoutout
Min 17-åriga syster har flyttat till en stad utanför Paris där hon går i en skola med bara fransktalande elever. Hon ska gå där ett år och lära sig franska innan hon kör sista året på gymnasiet på Svenska Skolan i Paris. Är så så stolt över henne, att hon vågar. Bäst är hon.

Veckans jobb
Ser ut som att det blir fokus på skrivandet den här veckan, har det andra under kontroll och tid över. Jag ska strukturera upp bloggen lite också. Bland annat återlansera Readers Friday med ett nytt koncept. Återkommer om det.

Befunky collage 53

Veckans craving
Det är ganska synd att vi flyttar till London snart för jag har plötsligt börjat snegla på inredningsprylar. En effekt av att vara hemma i min egen lägenhet efter en sommar hos familjen och Christian — vill köpa nya vinglas (dessa) bland annat, samt vattenglas (dessa). Ni ser på bilden. Champagneglasen hittar ni här. Och hallå — dessa blå tallrikar och skålar? Christian har sådana hemma hos sig och jag älskar dem. Dock är de i helt fel färger från min inredning. Men ja, ni fattar grejen — mitt nyfunna intresse för inredning kunde inte kommit olägligare.

Veckans läsning
Megan tipsade mig om Nancy Jo Sales, en prisbelönt journalist som skriver för Vanity Fair, jag har suttit klistrad framför hennes artiklar sedan dess. Jag gillar “Daddies, ‘Dates’, and the Girlfriend Experience: Welcome to the New Prostitution Economy.” (här hittar ni den) som är ett reportage om sugardating. Tycker det är ett intressant ämne. Känner massor av tjejer som tar betalt för ligg/middagar/möten. Har själv blivit erbjuden. Vad tycker ni om det ur ett feministiskt perspektiv? Är nyfiken.

Veckans mål
Skriva 500 ord/dag. Såg den utmaningen i en facebookgrupp och tänkte “äh? Det är ju ingenting?”. Okej Olivia upp till bevis då.

Veckans tanke
Har skrivit ett långt inlägg om Ariana Grande och de kommentarer hon fått sedan rapparen Mac Miller, som hon var tillsammans med i två år, gått bort till följd av en överdos. Tänkte publicera inlägget imorgon, måste få lite tid att gå igenom den. Men oavsett så känns det som ett ämne jag inte kan sluta tänka på. Hur kvinnan i alla lägen bär ansvaret för männen i sin omgivning, hur man som kvinna förväntas “fixa” män. Det behöver inte vara en skadlig relation, det ligger i små detaljer som avslöjar en patriarkal idé om att kvinnan ska agera madrass för männen, alltid fånga dem och alltid ta hand om deras skit. Trött på det.

Veckans lyssning
Nu när jag skriver på vad som förhoppningsvis blir en ny bok spelar jag 6lack och Jacob Banks på repeat. Musiken får mig att sjunka ner i känslorna jag försöker beskriva vilket också är anledningen till att jag behöver vara ensam när jag är i det modet. Lyssna på: Chainsmoking, Worst Luck och Luvin U.

Veckans text

D11b77dd0211b533dce4ac0344bbc208

Japp är fortfarande fast i Gillian Flynn. Found my inner bitch and ran with her.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Starkare tillsammans

Hej på er.
Jaha. Då vaknade vi upp till ett icke-resultat. Många delade känslor på mina sociala medier-flöden. Jag röstade igår i min vallokal  och gick därifrån med en liksom upplyft känsla. Framförallt eftersom jag, när jag gick ut, såg hur representanterna från alla partier stod och småfnittrade åt ett skämt tillsammans. Det var fint. Kategorisering och ”vi och dom”-mentalitet skrämmer mig. Fick ett par fina ord från min pappa dagen innan valet som jag gärna ville dela med er:
”Det jag vill föra vidare till dig är kunskap om att det i alla partier och organisationer finns bra människor som vill och som bryr sig. Dessa personer har mycket gemensamt, oavsett var ‘massan’ placerar dem – om det är till höger eller vänster eller i mitten. Kom ihåg det.”
Bortsett från SD (vars politik bygger på missnöje och hat) så tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att de flesta människor inte är elaka i grunden. Vi vill väl. Det glöms bort i hetsiga kommentarsfält och i flöden där folk slänger ur sig hårda ord bara för att vinna politiska poäng, bara för att man är så övertygad att ens egen agenda är den enda rätta. Man skapar distans. Splittring. Det är farligt. Kom ihåg det mina kära. Vi är alla överens om att vi i grund och botten står för kärlek och inte hat – där måste vi enas. Där är vi som starkast. Och där har vi en chans mot hatet.

Gjkalfgka

Vidare till annat. Jag har sovit i 9 timmar men är ändå rätt trött. Christian pussade mig hejdå imorse och åkte iväg till LA. Vi ses inte på tre (3!) veckor. Hur pallar man det egentligen? Jag vet faktiskt inte. Vi tar en dag i taget. Den här veckan ska jag bara fixa med alla förberedelser inför min egen avresa. Packa. Städa ur lägenheten. Sälja grejer? Lol. Har så mycket saker jag måste bli av med. Tror nog det blir en bloppis. Vi hörs snart!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hudvård – mina fyra favoritprodukter

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar
Fun fact – fram till ungefär ett år tillbaka hade jag en byrålåda som jag refererade till som ”produktlådan”. Där slängde jag ner allt jag fick hemskickat från olika företag och med tiden fick jag mer och mer ångest varje gång jag öppnade den och skulle rota fram något specifikt, typ en mascara. Den fylldes på ganska fort och för en person som aldrig varit särskilt intresserad av hud- eller hårvård kändes det som att läsa ett främmande språk varje gång jag försökte förstå mig på vad de olika flaskorna, oljorna och krämerna egentligen gjorde. När jag renoverade lägenheten gav jag bort allt till kompisar och började om på nytt. Min nystart – i kombination med min killes passion för allt vad serum heter  – väckte ett nytt intresse för skönhetsartiklar och numera är jag lika besatt som Christian. Jag har aldrig haft dålig hy i mitt liv, tvärtom. Nu har det dock vänt. Tydligen vanligt, fick jag höra när jag panikslaget kollade upp acne för unga vuxna. Men jag har blivit väldigt försiktig med vad jag har i ansiktet och har efter lite experimenterande kommit fram till vad som faktiskt fungerar.

7a6fa587bf3bd5bf4276614c34e427a9 5b9271481940e

Att prova en okristlig mängd produkter under två år ger en ett visst perspektiv och det blir allt enklare att sålla bort det som inte är bra. Har kommit fram till att mycket av det jag använder är bra, men går att byta ut. Förutom dessa fem jag listar här under. Dem går jag i döden för. Allvarligt.

Befunky collage 50

1. Clarins Beauty Flash Balm
Provade den här när mamma köpte den och fastnade direkt. Det är en slags ansiktskräm/primer/kan-användas-som-mask, typ, men vad det än är ger det ta mig fan resultat direkt. Huden liksom lyser upp inifrån, man ser genast piggare och fräschare ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta lilla mirakel. PERFEKT när man är bakis också – raderar alla spår av gårdagen. Goals.
Här hittar ni produkten.

Dior

2. Dior Capture Youth Glow
När jag och Christian åkte hem från Cannes i början av sommaren gick vi totalt loss på taxfree-butiken. Köpte grejer för typ tretusen spänn, helt sjukt beteende? Haha. Men då köpte vi i alla fall varsin sådana droppar som man har två gånger om dagen. Alla gör olika saker, jag valde glow (skräll) och älskade den från första stund. Man får verkligen en mjuk lyster som håller under dagen. Den är dyr som fan men dryg så den håller ett bra tag!
Här hittar ni produkten. 

Befunky collage 49

3. Sephora sheet mask 
Budget! Har provat många olika masker ur deras sortiment men min favorit är den som heter Pearl Bright. Man får lite samma resultat som av Clarinskrämen, alltså ansiktet fräschas upp och huden blir pigg. Helt oslagbart när man är bakis och känner sig sådär svullen och hängig.
Här hittar ni sortimentet. 

Lif

4. NO7 – hela serien
Min första kärleksrelation till ett hudvårdsmärke inleddes när jag fick prova N07-produkter. De är utan tvekan mina favoriter i nästan allt – använder dagligen deras BB- och CC-cream för att den inte fuckar med min känsliga hy och allt är typ återfuktande. Nu kör jag med de produkterna ni ser på bilden men min favorit är serumet. MAN BLIR SÅ MJUK. Älskar.
Här hittar ni serien Restore and Renew

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

On my mind – distans, identitet och att vägra respektera en åsikt

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Vr

Flytten
Idag fick jag bekräftelse på att min lägenhet ska hyras ut från och med den 1:a oktober sååå nu finns det ingen återvändo. Börjar dra ihop sig. Har dock fortfarande svårt att greppa att jag verkligen drar, har haft så mycket annat i tankarna senaste tiden. Lär väl fatta när jag står på Arlanda haha. Ni som flyttat utomlands – hur förberedde ni er?

Distans
Förmodligen är detta en effekt av den stundande flytten. Jag känner en allt större distans till mitt eget liv. På ett positivt sätt, alltså. Det är svårt att förklara men allt känns plötsligt lite… mindre? Saker som tidigare varit så stora och viktiga och oroande känns nu jättesmå. Det är Stockholms-bubblan, ju längre man är här desto mindre blir hjärnan. Haha. Nej men det är skönt, det känns faktiskt som om jag har tagit mig vidare från något. En fin känsla. 

Intresse för mode
Som jag skrev i wish list-inlägget tenderar jag ju att ‘förnya’ mig själv varje höst men denna gång känns det som om jag äntligen har hittat rätt. Jag har ju ingen stil, egentligen. Är helt lost vad gäller mode. Men nu börjar jag fatta vad jag gillar och vad jag klär i. Det känns BRA. Har lyckats hitta mig själv utan att ens ha pluggat engelska i Australien eller backpackat i Asien. Sjukt? Jag har siktet inställt på ett par vita boots – dessa från Filippa K. Alltså snälla? De är perfektion? Tyvärr har jag inte råd just precis nu så kanske stillar mina cravings med dessa som passar min budget lite mer. Klick klack.

”Respektera min åsikt!”
Aldrig hört så många häva ur sig det här argumentet på så kort tid som nu, under valhysterin. Vad är det för konstig idé om att åsikter automatiskt måste respekteras? Vad är det för jävla trams? Det är så himla bisarrt att folk på riktigt tror sig ha rätt att kräva min respekt när de yttrar sig om saker som rör MIN frihet. ”Jag vill kränka dina rättigheter och det MÅSTE du respektera”. Nej det måste jag sannerligen inte Carl-Johan. Yttrandefrihet är inte ett frikort man kan vifta med för att titulera sin tveksamma människosyn som ‘politisk åsikt’. Fuck off.

  1. Hej Oliva. Jag kikade in på din blogg för länge sedan och fastnade för ditt sätt att skriva och din mysiga personlighet. Jag är en 23 årig tjej som kommer från Göteborg och när jag läste att du ska flytta till London kände jag att jag bara måste skriva. Bor nu i London (Marble arch) och trivs superbra med hade varit kul och träffa någon svensk.
    Hör av dig
    Hälsningar
    Göteborgaren

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Angående podden

I början av sommaren gick jag och Emelie på semester och pausade podden, som ni vet. Planen var att sätta igång igen när jag kom hem från Frankrike men så blev det ju inte. Har dragit ut på det lite för länge men ni är många som frågar så tänkte berätta vad som händer.

Eo3

Tyvärr har vi bestämt oss för att inte fortsätta med Om jag blir stor. I alla fall inte just nu. Det finns många olika anledningar till det, en av dem är såklart min flytt till London om en månad, samt personliga grejer som jag inte tycker är rimligt att ta upp i bloggen. Det blir ju så ibland med vänner. Man växer ifrån. Växer tillbaka. Umgås varje dag i tre månader och pratar inte på två år. Så är det för alla.

Eo2

Och medan vi ändå pratar om vänner – jag vet inte hur många kommentarer jag fått med frågor om Megan, om vi bråkar eller varför vi inte umgås osv osv osv. Jag fattar att det är förvirrande att helt plötsligt inte se några bilder eller uppdateringar om sådant ni vant er vid men ibland blir det typ bara så. Jag och Megan är vänner. Jag älskar henne. Precis som jag nämnde ovan går det perioder då man umgås mer eller mindre, det är inget farligt.

Tillbaka till podden. Det är verkligen jättetråkigt att vi lägger ner men å andra sidan öppnar det ju för nya möjligheter. Emelie håller på och jobbar på ett nytt projekt som kommer bli grymt, läs om det här. Jag kommer nog inte heller kunna hålla mig borta från studion särskilt länge om jag känner mig själv rätt så oroa er inte, ni kommer höra min läspande (mumlande) röst igen. I promise. Med det sagt vill jag också säga tack tack tack för all fantastisk respons vi fått under tiden. Det har varit så himla kul att spela in, vi har haft helt otroliga gäster och ni har varit så jävla härliga lyssnare. Tack för det. Och som sagt, snart hörs vi igen i ett nytt format <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Det bästa har inte hänt

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar
Ibland går jag tillbaka i arkivet på bloggen, lite skräckblandad förtjusning att scrolla igenom inläggen från i vintras. När det var sådär rått och kallt. Skrattade för mig själv när jag läste mina hysteriska uppdateringar från slutet av februari, när mörkret höll på att göra mig galen och jag förtvivlat försökte hålla huvudet ovanför vattenytan med hjälp av positivt tänkande, yoga och bananpannkakor. Gud, jag var skör där ett tag.
Men det jag fascineras mest över är ovetskapen. Jag backar till inlägg från ett visst datum och tänker där visste jag inte att jag skulle få ett sammanbrott två dagar senare. Eller tänk om jag vetat att det skulle vända dagen efter.
Ibland kan jag se hur något byggs upp, ibland inte. Ibland ser jag solklara tecken som jag missade då. Och ibland låter jag mig bara försvinna i tankar på hur allt kan förändras på bara några timmar. Hur jag, just nu, sitter här i samma ovetskap och hur jag, om några månader, kommer gå tillbaka till just detta inlägg och tänka gud, om jag bara visste.
Hej framtida Olivia. Hoppas du trivs med saker och ting.

Dsc 2168

Igår kom Christian hem. Jag låg vaken till klockan halv två och väntade in honom, plötsligt nervös av förväntningarna jag byggt upp under dagen. När jag äntligen hörde dörren öppnas flög jag upp ur sängen och stirrade på honom i någon sekund innan han drog mig till sig. Vad är det med tid som är så himla opålitligt? Han har bara varit borta i några dagar men jag kände knappt igen honom, det är som om hans frånvaro gör mig övertygad om att jag hittat på alltihop. Han blev overklig. Ett diffust minne. Och så står han plötsligt i min hall med en resväska och doftar precis som vanligt.
Det är faktiskt helt otroligt. 

Vidare. Började dagen med ett tandläkarbesök, sedan har jag suttit på kontoret fram till nu. Jobbat av grejer så att jag kan vara lite fri den här veckan, hänga med Christian innan han åker iväg till L.A i tre veckor (fattar inte hur vi tänkte där. Vi glömmer för lätt). Mitt humör har pendlat något enormt under dagen, som det kan göra. Blir så ibland. Psyket åker berg- och dalbana, ena sekunden överlycklig och nästa grubblande. Känner ni igen er i det? Kanske är hormoner. (Fan, förresten, vad jag hatar när folk anger hormoner som förklaring till precis allt. Var hos läkaren förra veckan av olika anledningar och gick därifrån helt traumatiserad för att hon slängt ”hormoner” i ansiktet på mig när jag försökte förklara hur jag mådde. Du är uppenbarligen inte i balans. Subba.) Men det gick över, i alla fall, och nu är jag bara glad. Och kär. Samma sak. 

Dsc 2179
Pimpar detta inlägg med fantastiskt härliga bilder på mig och Jasmin från modeveckan. Mitt set fick jag av Indiska redan första dagen, skuttade glatt in på Grand Hotell iklädd det bara för att inse att ungefär fem andra personer hade tänkt samma tanke. Oerhört snopet. Men visst är det fint? Här hittar ni det (+ till Indiska som använder modeller med varierade storlekar!). Mina nya fina (än så länge vita) sneakers är från Philip Hög. Foto av Adam Karny. 

Sorry för oklart inlägg, kände mest för att skriva ner mina tankar. Vi hörs lite senare <3

  1. Hej olivia!! Har följt dig så länge och du är min största inspiration när det kommer till typ allt i livet. Därför har jag funderat mycket på vad som hänt med dina kompisar, alltså typ megan och emelie? Vad hände med podden och så? Förstår om du inte kan gå in på detaljer men vi som läser bloggen känns som en familj och jag bara undrar lite. Kram kram <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Wishlist – September 2018

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Mmmm september är här, tillsammans med sensommarångesten som alltid drabbar mig när rutinerna sätter igång. Jag saknar hav, sol och att kisa med ögonen men ska försöka blicka framåt. September är ju en favoritmånad, när allt känns nytt och härligt och man faktiskt njuter av att sitta hemma och mysa när det är dåligt väder. Det är först i december som paniken sätter in. I alla fall för mig. Här är min önskelista för den första höstmånaden:

Befunky collage 45

10-års-kappa
Enligt tradition har jag denna sensommar bestämt mig för att jag ska hitta min stil. Ni kan säkert tänka er hur varje skolstart såg ut då jag, övertygad om mitt nyfunna intresse för mode, trippade runt i alla möjliga oklara klädkombinationer. Tröttnade tillslut och återgick till uniform dvs jeans+tjocktröja+bomberjacka. Men! Detta år kan vara året då jag faktiskt kan börja bygga en hållbar garderob i form av nyckelplagg jag kommer bära i resten av mitt liv, eller i alla fall de närmsta tio åren. Det första man bör införskaffa sig är en kappa. Det vet ju alla? En lång, tung kappa som passar till allt. Jag har kikat på denna från Filippa K. Visserligen svindyr men tanken är som sagt att jag ska ha den länge. Ett billigare alternativ är denna men då går jag emot hela principen. Fokus

Befunky collage 46

Oversizetröjor
Det finns ta mig fan få saker jag älskar så mycket som tjocktröjor. Borrar ner näsan i de höga halsarna, drar i tröjärmarna tills de är helt uttöjda. För att fortsätta på nyckelplagg-spåret; denna är himla fin och tillräckligt dyr för att man ska vara försiktig om den. Finns i ljusblå också, nästan lite snyggare men kanske svårt att matcha? För ett billigare alternativ kan ni kika på den här. RÄNDERNA! Älskar.

Befunky collage 47

Vita boots
Såg detta par (budget!)under fashion week och började spinna på plats. Vill ha ett par riktigt snygga vita boots (dessa från Filippa K om jag var rik) till raka, ljusa jeans. Det är en kombo jag stormtrivs i. Bär alltid högklackat till vardags (på helger kan det variera); är ganska lång som det är och med klackar blir jag en mindre flaggstång. Mmm. Älskar att se ner på folk.
Hur som, förutom vita klackar har jag kikat på dessa i vinrött, blev helt fixerad över att de blänker så mycket. Ja jag är en skata. Next.

Befunky collage 48

Essentials
Jag har så oerhört mycket grejer i sminkväg, hudvårdsväg, krämväg ja allt som har med produkter att göra egentligen. Ska rensa (lotta ut?) och börja om från nytt, köpa några nyckelgrejer jag använder varje dag och de måste få plats i en liten sminkväska. De får vara lite dyrare om de håller länge och fungerar bra. T.ex ögonbrynspenna från Anastasia, denna concealer (så jävla bra är den herre-gud) och denna bronzer. Ögonfransböjare. Mer än så behöver jag inte egentligen (eller ja det kan man ju diskutera men det är det jag använder mest). Min favoritparfym som tyvärr är slut (YSL. Jag är den doften?) Skulle behöva en bra mascara som inte smular och får mig att se ut som en ofrivillig gothare. Några tips? Tacksam för all hjälp på den fronten.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

I annonssamarbete med ALWAYS

Krönika: Den jobbiga tjejen

 


Det tog en pojkvän, ett riktigt jobb och en liten dos av verkligheten innan jag äntligen gav upp.
Jag fattade att det inte var någon idé, att jag ändå aldrig skulle kunna göra alla nöjda och jag bestämde mig för att sluta rätta mig. Jag var så trött på att rätta mig. 

Tar det från början: Jag växte upp med att vuxna runt omkring mig hela tiden manade mig att ta plats. Föräldrar, kompisar till föräldrar, lärare; alla sa att vi tjejer inte skulle vara rädda för att ta för oss. Tills jag blev tonåring, förstås. Plötsligt slutade folk be mig prata högre. De slutade tycka att det var gulligt att vara högljudd, tyckte istället att jag skulle ta det lugnt och inte vara så… ”mycket” hela tiden.

Jag struntade i det, jag fortsatte stå på stolar och bråka med killar och synas hela tiden. Jag fortsatte vara färgstark och påtaglig tills jag sakta men säkert blev medveten om att folk tyckte att jag var jobbig. Pojkvänner, killkompisar, bekanta, vuxna — alla bad mig tona ner. Ta det lugnt. Orden landade, fick fäste till slut.  Måste du vara så mycket hela tiden? Måste du vara så bråkig? Kan du inte bara ta ett skämt? 

Jag är den jobbiga tjejen, tänkte jag förvånat. Den störiga bruden som ingen pallar med.

Vi känner alla en jobbig tjej. Hon som tar så mycket plats att man nästan instinktivt backar. Hon som skrattar med hela munnen, hon som är skamlös i sin sexualitet, hon som tycker hon är bra som hon är, hon som tycker hon är snygg trots att ingen har bekräftat henne. Hon som säger ifrån, som alltid startar bråk över ‘småsaker’, hon som klampar in i rummet som om hon äger det. Hon som kräver. Hon som tycker. Hon som armbågar sig fram.
Vi känner alla den jobbiga tjejen – vi är alla den jobbiga tjejen. 

När jag tryckte igång reklamen från Always (som ni ser ovan) kom jag plötsligt att tänka på alla de gånger jag blivit manad att ta plats och sedan oundvikligen fått skit för det. Alla de gånger jag har fått höra att jag är intensiv, ‘för mycket’, hetsig, dominant, bossig, grinig, gnällig, negativ. Alla de gånger jag har sagt vad jag tycker och fått höra att jag borde tona ner min åsikt. De gånger jag varit engagerad i en diskussion och fått höra att jag inte behöver hetsa upp mig så mycket.

Det tog ett tag men till slut förstod jag ändå att jag aldrig skulle vara tillräcklig för någon. Hur jag än gör kommer det bli fel. En tjej som är tyst ska ta plats. En tjej som tar plats ska vara tyst.

Trots att insikten gjorde mig förbannad spred sig också en enorm lättnad i kroppen när jag insåg att det inte var jag som var fucked up. Det är inte jag som är ‘för mycket’ – det är ta mig fan du som är för lite. 

Afterlightimage 78

Vi säger att tjejer ska ta plats och straffar dem när de syns för mycket. Vi säger att de ska älska sin kropp samtidigt som vi reducerar den till ett objekt. Vi säger saker som du är bra för att vara tjej och du är inte som alla andra brudar. Vi lär samhället i allmänhet och kvinnor i synnerhet att ordet ‘tjej’ är synonymt med svaghet.
Sedan undrar vi på allvar varför kvinnor inte ‘tar plats’.

Jag hoppas att den här krönikan når dig som är en jobbig brud. Jag hoppas du läser detta och inser att det aldrig var ditt fel, något av det. Jag hoppas att det inte är för sent, att du inte hunnit släcka alla ljus och måla över alla färger. Jag hoppas att du fortsätter ställa till med en jävla scen och att du hjälper andra tjejer göra samma sak. Jag hoppas du är okej, trots allt. Jag hoppas att du trivs i det utrymme du tagit.
Det var trots allt ditt från början.
#LikeAGirl 

LOADING..

Varför jag inte skriver om politik

Mina kycklingar. Denna dag har gått så obegripligt snabbt. Har varit på kontoret, förbi Bonnier för att ge en intervju om skrivande (kommer ut i nästa nummer av VeckoRevyn! Mkt spännande) och sedan suttit på Gast och skrivit. Och skrivit. Sedan gick tiden och nu är klockan plötsligt 18, jag har bytt plats från Gast till Downtown Camper (loungen högst upp är idealisk för jobb) och känns som om jag har typ sex timmar kvar av arbete. Hm. Så kan det gå.

Befunky collage 43

Tänkte i alla fall ta upp en grej. Det är val om en vecka och jag ska rösta för första gången (!!) som många andra av er. Min flöden svämmar över att politiska inlägg, känns som att befinna sig i en bikupa. Det är på sin plats att undra varför jag inte tagit upp någonting politiskt här på bloggen (en läsare ställde faktiskt precis en fråga om vilket parti jag ska rösta på). Det är ett medvetet val från min sida. Ska förklara.

Jag har gjort valkompasser, läst på om olika partier, försökt sätta mig in i frågor och så vidare och jag är ganska säker på vilka jag ska rösta på. Anledningen till att jag inte tagit upp mina tankar här på bloggen är för att jag helt enkelt inte är tillräckligt påläst. För inte så länge sedan skrev jag vitt och brett om olika frågor, uttalade mig och babblade på som om det inte fanns någon morgondag. I podden snackade vi om valet och vid en punkt säger jag något i stil med att jag är ”för övervakning eftersom jag inte är särskilt mån om mitt privatliv” varpå jag fick en grundlig uppläxning av en läsare som menade att jag inte hade någon aning om vad jag pratade om. Hon hade såklart rätt. Jag vet ju faktiskt inte. Och något med hennes kommentar fick mig att tänka över vad jag säger och skriver i mina kanaler samt var jag själv vill dra en gräns, för en gräns måste dras.

Just nu är det viktigare än någonsin att vara källkritisk. Det sprids så mycket falsk information över nätet, saker tas ur sin kontext och missförstås och ja ni fattar. Där anser jag att jag har ett ansvar. Eftersom min blogg läses av tusentals unga tjejer måste det jag skriver vara sant. Jag vet inte hur mycket jag påverkar er, hur en slarvigt skriven mening kanske tas för sanning, hur ett ogrundat argument från min sida blir fakta. Att inte prata om det jag inte vet något om är ett ställningstagande från min sida.

Jag tror på jämlikhet, sunda värderingar och frihet. Det kan jag skriva om i all evighet. Men varför ska jag skriva om t.ex kameraövervakning och dela mina helt grundlösa åsikter?  Det känns liksom oetiskt i ett klimat som detta. Lyssna inte på mig – lyssna på de som faktiskt har någon aning om vad de pratar om. Det finns ju en mängd politiskt aktiva ungdomar som gladeligen berättar sina (VÄLGRUNDADE) tankar kring vad det nu kan gälla. Läs på, bilda egna uppfattningar. Var försiktig med att tycka som någon annan bara för att de ”verkar” som en vettig person. Kontrollera alltid den information ni tar del av. (Och ja en sak kan vi väl komma överens om och det är att ge fan i att rösta på SD. Säg till om ni vill att jag ska utvärdera för det gör jag så gärna). Samt – RÖSTA. Demokrati är inget att ta för givet. (Vet du inte vad du ska rösta på kan du göra SVTs valkompass HÄR.)

Med det sagt kan jag i alla fall berätta att mina tre viktigaste frågor är miljö, jämställdhet och skola. Försöker rösta därefter. Är mer än nyfiken på att höra era tankar kring valet. Vad ska NI rösta på? Vad är era viktigaste frågor?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Först och främst en fitta

Jag är inne på det där med kvinnlighet igen, på hur man är en kvinna. Jag är så lättpåverkad, så flytande som människa, jag tror på vad som helst. Jag tar åt mig av varje Pinterest-citat och förmaning från en äldre, följer råd som om de vore lag, accepterar andras världsbild som sanning. Och det är precis där jag kolliderar med mig själv för alla uppmaningar jag följer visar sig vara helt orealistiska, totalt osanna. Jag hamnar alltid i skiten hur jag än gör. Speciellt har jag fastnat i en tankeloop kring det där med att man ska vara sig själv. Kan vi prata om det? Jag är väldigt förvirrad. 

Var dig själv! säger alla som om man ett. skulle veta vem det var och två. kan vara det helt ostraffat. Att man blir lycklig av att Vara Sig Själv är nog den största lögnen i modern historia. Särskilt om detta ‘själv’ är av kvinnlig sort. Det finns inget sammanhang där jag först och främst är en person – jag är en kvinnlig sådan, och precis som i själva meningen kommer det faktum att jag har en fitta alltid komma före det faktum att jag har en själ.  

Afterlightimage 4 2

Men ponera att jag är mig själv, vad det nu betyder. Hur vet jag vilken version av “mig själv” som är okej? Vilka egenskaper uppskattas och vilka ska jag sålla bort? För om jag är mig själv är jag också högljudd. Och bråkig. Jag gillar att ta plats och att synas. Jag är faktiskt ganska lik de flesta män i min närhet om man utgår från att egenskaper i allmänhet inte är könsbundna. Fast män behöver inte vara män i första hand, de bara är. Till skillnad från kvinnan, alltså — jag är alltid bara en variant av en kvinna, som ett bakverk med olika smaker på glasyren. Addera valfri topping men degen är densamma. En driven tjej. En högljudd tjej. En stark tjej. Själva ordet tjej läses eller uttalas alltid med en viss förvåning, en road eller erkännande underton, en ton som säger att det positiva adjektiv som kommer före är en motsägelse. Det finns ett tyst “trots att” där någonstans. 

Får jag vara mig själv även om ni inte gillar den versionen, även om den inte stämmer överens med mitt kön? Får jag vara jävlig, osund, elak? Får jag vara barsk och osympatisk? Får jag ha fettvalkar utan det gör mig till en kroppsaktivist? Får jag ha hår under armarna utan att det är ett statement? Får jag vara en dålig feminist? Får jag vara en slampa?
Får jag vara den jag är utan att vara kvinna?
Vem är jag då?

Afterlightimage 4 2
Nybidldd

Jag letar efter den personen. Jag gräver och gräver efter min egen icke-binära kärna, mitt könlösa väsen, den jag är när jag inte är en tjej. Det är snudd på omöjligt, jag menar, vad vet jag? Blir alltmer förbannad på världsordningen som orsakat denna förvirring hos mig. Ni har sabbat det här, era jävlar, ni har tagit ifrån mig förmågan att kunna skilja på mig själv och den jag är som kvinna. Det är ju ta mig fan omöjligt att kunna växa som person om man växer rakt in i en färdigskissad mall. Om alla mina okvinnliga egenskaper är inom parantes, om alla karaktärsdrag bara är topping, det spelar ju ingen roll hur mycket jag hittar mig själv om min icke-kvinnliga personlighet inte är något annat än ett undantag, en avvikelse från min egen natur – en besk eftersmak av trots att.
Hur tänkte ni nu?

Jag ger mig själv i uppdrag att vara som jag vill och strunta i konsekvenserna just nu. Kanske borde varna min omgivning innan, typ hörni, bara så ni vet, jag gör ett socialt experiment just nu, jag ska försöka vara mig själv helt och hållet. Ta mig med en nypa salt. Det vore väl något.
Nu ska jag återgå till att vara en driven tjej. Har ett utrymme att försvara. 

  1. Men ja fyfan. Har du sett Girls? Tycker de lyckas rätt bra med att vara sig själv där, och alla porträtteras som människor framförallt – även om det ju också är just kvinnor det är fokus på – men med baktanken att de ska vara just människor på TV och tillåtas vara precis hur som helst.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Veckans lista: skjortor för vardag och katastroftankar

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar

Jgioaga

Foto: Jasmin Ella

Veckans bästa
Christian kommer hem ikväll!! Okej, han har varit borta i cirka tre dagar men det har hänt så många grejer som jag måste prata med honom om. Förstår ni känslan? De flesta har väl en sådan person som bara fattar. Som man måste bolla med. Fråga om råd. Få stöd. Osv.
Har längtat efter honom så mycket. Efter att komma hem till någon som tar tag i en och ba “okej berätta nu hur gick det”. Det är knäppt hur mycket man kan vänja sig vid någons sällskap.
Han är hemma i ett par dagar innan han åker vidare till L.A och då ses vi inte på tre veckor. Undrar hur det ska gå? Lär väl tappa förståndet.

Veckans jobb
Denna vecka är inte lika hysterisk som förra, som tur är. Har en del intervjuer att göra, ska skriva klart några utkast från förra helgen och ha några möten inför London. Det börjar ju närma sig nu. Måste sätta en budget.

Veckans plagg
Skjortor från Gina Tricot. Denna och denna. Gillar dem starkt. Insåg när jag rensade mina kläder att jag har en enorm brist på vardags-“toppar”, alltså skjortor/tröjor/blusar/whatever som man har på jobbet.

Veckans läsning
Vill så gärna läsa Nuckan av Malin Lindroth. Känns som om jag är sist med det. Men det är lika delar intresse för själva boken som för ämnet; den manliga blicken, vad det innebär att vara kvinna, vad ens värde är, vad rollen betyder. Försöker skriva om det just nu så har snöat in mig på författare som skriver om just det.

Veckans mål
Uppdatera bloggen varje dag. Mmm vi får se hur det går va.

Veckans tanke
Hur oerhört frustrerande är det inte att vara ung? Jag längtar tills jag är gammal nog att lita på mina egna tankar. De är en enda röra ju, jag kan inte reda ut någonting. Framförallt när jag skriver — är detta bra? Är detta uppenbart? Slår jag in en öppen dörr? Vad försöker jag säga? Är det ens viktigt? Å andra sidan tror jag att skrivandet alltid kommer vara så, ett ständigt velande mellan högmod och skam.

Veckans lyssning
Sveriges Radio kör utfrågning med alla partiledare, ska lyssna på dem. Har betat av några. Känns som om politik blir mer förvirrande ju mer man sätter sig in det? Jaja.

0f7efd828f6878a8464fc21bedbcd764

Veckans citat
Bilden ovan har jag scrollat förbi flera gånger men igår fastnade den verkligen. Om jag någonsin skulle fundera över en tatuering then this is it. För en person med överjävligt mycket katastroftankar kan denna påminnelse komma väl till hands.

  1. Hej Olivia! Jag tycker vore jätteintressant att veta hur du ställer dig politiskt så här i valtider. Vilket parti kommer du rösta på? Fattar om det kanske är personligt men vore ändå kul att veta eftersom du verkar ha starka åsikter om det mesta och väldigt vettiga resonemang!! Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Från ett hem till ett annat

Jag såg om Gone Girl igår för säkert hundrade gången. Ett försök att stilla mina Gillian Flynn-cravings som rusade upp till ytan igen efter att jag sett klart Sharp Objects på HBO i fredags, helvete vilken briljant serie. Sedan jag träffade Christian har jag dessutom börjat förstå skillnaden mellan en bra och dålig regissör och hur de utmärker sig. I Sharp Obejcts blev det ännu tydligare. Jag älskar dolda budskap, små detaljer som är enkla att missa, älskar att veta att svaren på alla frågor man har finns just där, rakt framför en, om man bara tittar noga. Om ni inte sett den: se den.
Och om Gillian Flynn vill jag helst skriva en bok, men jag skulle bara få prestationsångest. Skulle ge en arm för att tillbringa fem minuter i hennes huvud.

Fnkdasnfa

Innan jag totalt förlorade mig själv i Flynns psykotiska värld hade jag i alla fall Hedda och Maja över på en drink hos mig. Det var relativt oplanerat; mina planer blev inställda och jag bestämde mig för att tillbringa dagen med att packa in/ur min lägenhet. Så jag satte på en podcast och började rensa som en dåre, packade ur alla väskor, sorterade i olika högar och städade i ordning. Kom ganska långt, har bara förrådet och en vända till myrorna kvar. Samt de kläder jag vill sälja. Vill så gärna ha en bloppis men jag vet inte om jag borde köra en digitalt eller rent fysiskt? Hm. Hur som helst, blev klar tidigare än väntat och bjöd som sagt över Hedda och Maja för ett glas hos mig. Det var mysigt att ha dem här, även om det låg en skugga av småtjafs över hela kvällen från annat håll.
Efter några övertalningsförsök från deras sida bestämde jag mig i alla fall för att vara hemma och jag är så glad för det. Fick sova ut, handla in mat, småstäda i lägenheten, njuta av lägenheten, njuta av att vara hemma för att ja, som jag skrev igår, det är aldrig så härligt att vara i Stockholm som nu, när jag vet att jag är påväg härifrån.

Fjaf

Jag är klar med staden, klar med bubblan. Det ska bli så jävla spännande att flytta härifrån. Har mer eller mindre börjat greppa att planerna blir av nu, att jag verkligen är påväg, men har också insett att jag inte vet ett skit om var jag kommer hamna. London? Va? Läst bloggar och guider och förstår inte alls. Alla om-att-flytta-till-London-inlägg börjar typ med en varning. ”London är en riktig skitstad du kommer ångra dig när du är här MEN! Här kommer tio tips på caféer med wifi”. Är det meningen att man ska gå igenom ett eldprov eller vad är det frågan om? Ni som bor där kanske kan förklara lite för jag förstår inte riktigt.
Samtidigt är det också hela grejen med att inte veta som känns så bra. Tenderar att välja det förståeliga och då kommer man ju ingen vart, eller vad säger ni? Skräckblandad förtjusning, helt enkelt. Vi hörs sen!

 

  1. Det här med att London är en skitstad är väl mest att det inte når helt upp till svensk standard. Jag bodde i London 2017-18 och hade det fantastiskt kul, älskade det, men träffade även svenskar där som inte pallade och åkte hem, klagade på allt. Tror man måste vara väldigt öppen för förändring för att uppskatta London till fullo, för det är en fantastisk stad! Men hyrorna är skyhöga, lönerna låga och som sagt så kan man inte förvänta sig svensk standard på hemmen. Finns råttor och möss överallt och det är ändå 8 miljoner människor som trängs på en liten yta. Men som sagt, är man redo att förändra sig själv och sitt liv kommer det bli fantastiskt! Min framtid finns i England efter den upplevelsen 🙂

  2. Bott i London sen 2015 och det är som ovanstående sagt, inte samma standard som ”hemma”, men man vänjer sig. Vissa väljer att se det som en svår stad, som en skitstad. Men jag ser bara alla möjligheter till att göra, vara och uppnå precis vad som helst. Allt man kan vela, finns här. Detta är staden där jag verkligen växte upp och blev vuxen påriktigt, där jag hittade mig själv (lol) och har börjat bygga upp mitt drömliv äntligen. Blir nog svårt att se att jag någonsin kommer flytta bort!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..