”Tankar kring…” mamma åt sin kille

När jag tänker tillbaka har det nog alltid varit såhär.
Jag sneglar på honom från min plats i soffan. Han ser tjurig ut ändå härifrån. En svag rynka i pannan, en spänd krökning i överläppen och tummen som scrollar genom diverse flöden med en arg, om inte lätt manisk rörelse. Jag tar sats;
“Du kanske borde läsa en bok om du känner dig stressad?” säger jag försiktigt.
“Mm.”
“Eller.. vill du ha något?”
“Nej”
“Du kanske bord….”
“Men JAAAAAA” fräser han med en så gnällig röst att jag ryggar bakåt. Han verkar oberörd över det faktum att han precis talat till mig i en ton som inte ens min 17-åriga syster skulle använda på grund av dess uppenbara pubertala karaktär. Det är en ton man som bortskämd tonårspojke använder när hans mamma gläntar på dörren till det ostbågs-doftande rummet som är överbelamrat med tomma Monster-burkar och gammal disk. Det är en ton han använder som svar när hon säger: ”älskling…klockan är så sent, du har ju skola imorgon, ska du inte sluta spela Counterstrike och sova istället?”.
Det är däremot inte en ton man använder när man är vuxen och pratar med en annan vuxen. Egentligen borde jag, på grund av den respektlöshet han uppvisade, bara ha bett honom att dra åt helvete där och då. Men det gjorde jag inte.

När jag tänker tillbaka har det nog alltid varit såhär.

För det är det väl alltid? Det är långa kvällar när man sitter uppe och väntar på att killen kommer hem från krogen, orolig över att han inte svarat på sms det senaste dygnet. Det är att stanna utanför porten och dra några djupa andetag för att skaka av sig sin dåliga dag, för om det går ut över honom kommer det bara sluta med att han blir sur och att man själv säger förlåt. Det är att behöva översätta sina känslor på ett pedagogiskt vis så att han ska kunna förstå dem. Det är att inte överreagera, för då blir han förvirrad. Det är att hela tiden vara tydlig, för om han gör något fel kan man inte skylla på honom, han “visste ju inte” och han kan “inte gissa sig till någons tankar”. Det är att behöva försvara/begrava/förminska sina känslor för uttrycker man dem och det tolkas som om han har gjort något fel blir han ledsen och då är det plötsligt man själv som måste trösta. Och lyfta upp. Och förstå. Och vara överseende.

Det är att behöva bära sig själv och hans ego på samma gång, dag ut och dag in tills förhållandet tar slut för att han “inte orkar bråka/inte är kär/legat med någon annan/inte vill ha ett förhållande/och allting avslutas med ett försäkrande om att det inte är du, det är han.

Som om du inte redan visste att det handlade om honom. Det är aldrig du, det är alltid han.

Ja, när jag tänker tillbaka har det nog alltid varit såhär. De flesta killar jag dejtar eller ligger med visar sig vara barn och utan att märka det glider man in i rollen som mamma. Det börjar i små vanor och slutar i sömnigt missionärssex som man somnar under eftersom man är så trött efter att ha lagat mat åt sin tjuriga älskling. Att vara flickvän är att vara mamma.

Ju mer jag tänker på det desto tröttare känner jag mig. Kanske framförallt eftersom jag vet att det kommer hända igen. Tanken på att ännu en gång behöva gå in i uppfostringsrollen åt någon otacksam liten snorunge som ger en orgasm cirka en gång var tredje månad gör mig inte bara utmattad utan också lätt deprimerad. Jag önskar innerligt att jag var lite mer lesbisk men just nu verkar det vara kört för min del, om jag inte får ett sexuellt uppvaknande inom en snar framtid. Den enda trösten är att jag kommer glömma känslan av att vara mamma ett tag, tills jag träffar nästa kille och cirkeln upprepas. Som att svära på att man ska sluta dricka alkohol varje söndag. Kanske finns det någon gång i livet då killar mognat tillräckligt mycket för att man ska bli jämngammal med dem, trots att de är fem år äldre. Jag hoppas verkligen det.

Men tills dess vet jag i alla fall att jag inte kommer tillåta mig själv att normalisera en killes respektlöshet mot mig. Inte heller kommer jag acceptera en ton som den mitt ex använde. Och händer det igen kommer jag resa mig upp, räcka över telefonen till honom och säga, ”Vill du tala till någon i den tonen så föreslår jag att du ringer din mamma. Annars kan du dra.”

  1. Oj det låter verkligen som att du bara haft erfarenheten av dåliga förhållanden! Usch vad tråkigt. Hoppas du träffar någon som uppskattar dig riktigt istället, och som du skriver, annars ber du dom dra åt helvete!

  2. “inte gissa sig till någons tankar”, så himla typisk sak de säger! Man ba nej man kan du kanske vara liiiiite inkännande kanske?

    Ögonöppnare!

  3. Känner igen mig så mycket, och ofta när det gäller mindre saker också (som att alltid behöva plocka undan efter killen t.ex.). Det handlar nog inte bara om ”dåliga förhållanden” som kommentaren ovsn indikerar, utan strukturella beteenden som samhället bär ansvar för. Tyvärr.

  4. Inte för att försvara dessa killar på något sätt, men det är faktiskt ditt eget ansvar vem du väljer att bli tillsammans med. Många tjejer blir tyvärr bara intresserade av idioter trots att det finns massor av härliga, snälla killar i vårt avlånga land. För ingen vill ha en ”mesig” kille…

    1. hahahah andreas kommentar…… suck
      olivia, du sätter verkligen ord på mångas tankar. så bra skrivet. tack för dina texter!!!!

  5. Känner igen mig något otroligt i det du skriver, det tar max en vecka innan man ska lösa alla hans problem åt honom och dessutom gör det (!?!) utan att tänka sig för. Dessutom att behöva förklara allt så innerligt att man ger upp tillslut och säger att allt är bra, för är inte svaret på varför man har ångest något i stil med att vi har historiaprov imorgon så är det synd om honom för att jag aldrig vill förklara så han förstår.

  6. Bra riv i texten .
    Du är ung . Småpojkar är slmåpojkar en bit efter 20,närmre 30.
    Håll ut, sen kanske du blir den du beskriver. Det är min erfarenhet, att va ”pappa ” alltså.

    Håll ut

  7. Typ obehagligt hur mycket jag relaterar till denna text!! Att hela tiden pedagogiskt förklara sina känslor och sedan alltid ta ansvar över deras. Så innerligt trött på det!

  8. Så himla sant. Helt otroligt egentligen. Du borde lyssna på Maud Lindströms låt ”brev från en ondskefylld slampa” så rolig och stämmer bra till denna text. Haha skrattat högljutt

  9. Hm tycker ofta det är tvärtom faktiskt, att killen blir ”föräldern” i förhållandet. Men antar att det olika från relation till relation:)

  10. Spot on! Äntligen känner jag att det inte bara är jag som varit med om exakt liknande saker, och kan andas ut med ny energi och pepp till att det inte är mig det är fel på, utan att det faktiskt finns fler som utstått sådana .. ”pojkar”!

  11. Helt galet vad mycket jag kände igen mig i denna text! Blir så sjukt frustrerad av det.. hade jag velat vara mamma hade jag skaffat barn.. sjukt bra skrivet Olivia!

  12. Tack för en riktigt bra text! Känner också VERKLIGEN igen mig i texten som helt stämmer in på mutt flera förhållande. Så sjukt egentligen…

  13. Stämmer till fullo in på mitt ex! Exakt så var det. Frågade aldrig hur man mådde. Hans saker och intressen va prioriterat. Var vi på fest/middag var det självklart att han skulle dricka/ta en öl och jag köra hem. Han sa ALDRIG ”denna gången är det din tur att ta ett glas om du vill, självklart kör jag”.

    Var han sjuk, ville han bli hemskjutsad till sin mamma, han var 30 år gammal med vanlig influensa! När jag hade maginfluensa, from hell, spydde galla och blod, kändes som att ryggraden skulle vridas sönder. Hade jag under natten krupit ur sängen, hämtat en hink och lagt mig på soffan, för att inte störa hans nattsömn. Då kommer han ut på morgonen och frågar om han behöver skaffa barnvakt till dottern, ca 1år gammal, om han ska iväg?!?

    Levde ihop i 10år. Det enda jag är tacksam över är dottern. Saknar INGET från de åren, minnen, upplevelser, inget! Hittade min nuvarande sambo, den mest omtänksamma människa jag mött. Frågar, lyssnar och pratar med mig. Ingen människa är perfekt. Men han gör mig hel. Älskar honom och jag är stolt över över honom. Han är den bästa stålpappan (inte plastpappa) som finns!

  14. Oerhört bra skrivet! Du lyckades verkligen fånga precis rätt frustration och jag känner igen det så enormt. Värsta är ju att dessa förvuxna barns omogna känsloliv gör att man från start känner ett pedagogiskt ansvar för att hjälpa dem bearbeta absolut varenda lilla känsla och infall, medan man själv får bete sig sansat och hålla allt inne tills man kväver både sig själv och sin kille. Sedan har de fräckheten att lämna en, kvävd och känslomässigt utmattad, medan de själva har vuxit och mognat enormt under relationen tack vare flickvännen – en mognad som de såklart tar med in i den nya relationen med den nya tjejen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..