Readers Friday: ”Du slutar aldrig le”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på oliviadanielewicz@live.se eller gå med i vår facebookgrupp
du tar min hand. hopen av människor döljer den och oss.
alla dansar, och vi med. vet inte vad det är för musik, men vet att det är bra och hur jag aldrig vill att det ska ta slut.

du skrattar. och jag säger: du kommer ångra detta imorgon.
sedan kysser du mig igen. trycker min hand hårt.
du ler. i mitt öra säger du att du velat detta länge nu. hur du tycker att jag är fantastisk. hur du önskar att allt varit annorlunda.
vi dansar vidare. vi knuffas runt. du är alltid vid min sida. tappar aldrig min hand. slutar aldrig att le.

när du vill kyssa mig igen. tittar jag upp mot himlen. blundar. säger sedan: jag pallar inte vara den tjejen.
låter istället klungan av människor skilja oss åt.

akta! här kommer ett skört hjärta. vill jag skrika när jag försöker tränga mig ur det dansande havet. men jag viskar det, tyst för mig själv, som ett mantra. onyktra ögon som möter mina på dansgolvet. ser hur de ser mina tårar. biter ihop.
jag är påväg hem när du ringer. svarar inte först, för jag borde inte svara. när du ringer igen, svarar jag ändå.
du sitter i min fotölj och berättar om den musik du gillar. sedan hur du gillar mig. och hur vi har det tillsammans. du använder ord som magisk, speciell och slutar inte att le.
när jag säger att du har flickvän, hur ni varit ihop i flera år, och hur du nog har lite att tänka på, slutar du inte heller att le.
du säger att det finns en anledning till varför du är här. varför du ringde. och du kysser mig igen. och jag kysser dig.

när du sedan säger: detta stannar mellan oss.
så säger jag att du ska gå.
när du fortsätter att berätta om hur magisk du tycker jag är, berättar jag inte om klumpen jag har i magen, hur det för varje gång du ler är något som trasas sönder inom mig, och jag vill att du ska stanna men vet att du måste gå.
tillslut stänger jag dörren efter dig. då har du sagt att vi måste hänga mer, hur vi måste ses, och hur du önskade att du fick stanna. jag tänker hela tiden det är det dummaste och bästa jag hört.
jag står vid mitt fönster och ser hur du cyklar iväg. det är redan ljust ute. påvägen hem till dig och henne kommer du höra fågelkvitter, se staden vakna och känna doften av morgondaggen. Kanske se hur de första syrenerna slagit ut.
När jag kryper ner i min säng undrar jag om du fortfarande ler. Jag hoppas inte det.

Skribent: anonym 
Bild: Pinterest

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..