Viktlös

Salut mina kära. 

Sitter på balkongen med Inez bredvid mig. Hon läser Johannes Anyuru och doftar nyduschad. Visst är det konstigt att man inte känner hur gott man doftar själv när man kliver ut ur duschen? Det liksom sprider sig i hela hemmet.
Jag är bakis. Hon är nog också bakis, även om hon är betydligt bättre på att vara det än jag. Har precis vaknat upp ur en siesta och sneglar hela tiden mot sängen, vill tillbaka in i sömnen. Minns inte vad jag drömde men det var något bra.

Igår promenerade vi hem hela vägen från Baoli, det tog säkert fyrtio minuter, men vi var så inne i en diskussion om kärlek att vi knappt märkte något. Utanför oss stannade vi till på stranden, drog av oss alla kläder och dök ner i havet. Simmade omkring som en liten sjöjungfru, blåste bubblor och flöt på ytan. Havet är det bästa jag vet. Kanske för att det inte går att dela med någon; alla älskar havet men havet själv är för stort för att bli ett föremål för kärlek. Ingen kan claima havet. Säga att de känner det bäst. Göra anspråk. Man blir så liten framför det, så obetydlig, det gillar jag.

En annan sak jag tänkte på idag, när jag var nere på stranden och sköljde av gårdagen, var känslan av besvikelse som spred sig i maggropen varje gång jag gick upp på strandkanten. Jag vänjer mig så snabbt vid viktlösheten. Det är alltid med förvåning jag sätter en fot framför den andra utan att vattnet bär mig, är jag så här tung? Är det alltid såhär trögt? Det känns som att jag rör mig i motvind.

Ja ja. Ikväll har vi pratat om att äta musslor, det sticker i fingrarna när jag tänker på det. Finns en restaurang här bredvid mig som gör utmärkta moules. Prisvärt också. Har skrivit om dem i min Cannes Guide. Den får ni inte missa.
Ville bara ge en liten update. Vi hörs snart.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..