Språk, skrivande och Hanna

Sitter på balkongen, igen, dricker kaffe, igen. Det är så varmt. Ni förstår inte. Min kusin kom hit igår kväll och när vi tagit varsitt glas vin och jag sa att det faktiskt bara var 24 grader stirrade han på mig.
— 24 grader?! sa han. Det känns som 35.
— Ja, sa jag. Det är fukten. Man blir aldrig riktigt torr.

Jag läser Lolita och skrattar rakt ut åt de fantastiska formuleringarna, språket är genomarbetat och träffsäkert på ett sätt som jag vet att jag själv aldrig kommer uppnå. Kanske någon gång, när jag är gammal. Men inte inom de närmsta trettio åren. En bra sak, kanske; kristallklart språk ska inte kunna skrivas av vanliga dödliga. Man måste ha något, eller någon, att dyrka. 

Apropå språk. Jag fick tillbaka min skrivbok igår, hade glömt den i huset uppe i bergen, det var skönt att hålla i den igen. Jag var orolig av tanken på att den skulle ligga i vardagsrummet i all sin tillgänglighet för det står så mycket skört där, i den boken, så många ord jag kämpat för att skriva ner trots att det är obehagligt att se dem i en fysisk form, de bränner inte lika mycket när de är diffusa små tankar som gör kullerbyttor i mitt huvud. Jag försöker skriva ner dem, skriva mot dem, samla ihop dem och ibland blundar jag för att de är så skrämmande när jag ser dem på papper. Men vad ska jag annars skriva om, tänker jag, om jag inte skriver om det som har rakbladsvassa konturer?
Mamma såg att jag blev stressad. Hon gömde boken längst bak i garderoben.

Jag har träffat en karaktär. Hon heter Hanna. Hon är komplett galen, jag undrar varför. Hur jag än vrider och vänder på det får jag inte grepp om henne, kan liksom inte förstå varför hon är som hon är. Vi arbetar på det tillsammans, jag och hon. Det är svårt ibland, när det är så många människor här, men snart åker vi upp till huset och då ska vi ta ett allvarligt snack. Vem är hon? Vad vill hon? Vad var det som hände? 

Ja, det är en bok jag vill skriva. Men det känns läskigt, tänk om jag egentligen inte vet hur man gör? Tänk om Bli kvar var en slump, en produkt av raseriet jag kände, tänk om jag inte kan skriva om jag inte tror att jag håller på att dö? 

Jag går i en fälla, jag fattar det själv. Jag ser mitt skrivande som något färdigt redan, det är inte bra, jag försummar både Hanna och mig själv. Hon vill inte bli ett färdigpaketerat manus. Hon vill bara berätta sin historia. Om jag skriver ner den eller ej, det kvittar ju egentligen. Bara hon får berätta. 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..